Bytet
Betyg: 2
STRÖMMAD MINISERIE. THRILLER. Sverige, 2026. Regi: Kasper Barfoed. Med: Fares Fares, Frida Gustavsson, Jakob Oftebro, Emma Appleton. Längd: 4 avsnitt/0.38–0.48. Netflix.
Michael Tapper är filmkritiker på kultursidan.
Vi är bland vackra människor i en animerad mäklarkatalog för de finansiellt bekymmerslösa. Här lever två gifta par det ljuva lyxlivet, fast ändå inte för att vi ska förstå att pengar aldrig kan köpa lycka (tro det den som vill). Arbetarklassen skymtar bara förbi som hastigast i restaurangpersonalen på en trendkrog.
Hotellmagnaten Carl Wester (Fares Fares) drabbas av våldsamma humörsvängningar och oförklarliga minnesluckor. En film där han förnedrar en i sin personal läcker ut på nätet, och kanske är han en hustrumisshandlare. Håller han på att förlora förståndet eller gaslightas han av sin fru Helene (Frida Gustavsson)?
Förmögna arvtagerskan Scarlett Harris (Emma Appleton) ser desto lyckligare ut, gift med den svenske konstnären Adam Harris (Jakob Oftebro) – yes man, här har även svenskarna exportanpassade namn. Men hon är närmast incestuöst bunden till sin odräglige, blandmissbrukande och ständigt skuldsatte bror Tom (Diarmuid Noyes), som ser Adam som en förslagen parasit. Adam förblir en outsider i syskonens krets av överklasslynglar och kan inte släppa minnet av en svensk servitris han prasslat med.
Paren byter lyxkåkar med varandra via en nättjänst. Scarlett och Adam flyttar in i Carl och Helenes hypermoderna skärgårdsvilla utanför Stockholm, Carl och Helene intar Scarlett och Adams klassiska, sicilianska villa vid kusten. Båda husen är försedda med övervakningskameror även på insidan, men den chansen till mer obehagliga inslag av voyeurism även in i sovrummen tar man inte. Och ett villospår sänker tempot innan ett gömt lik upptäcks så att det kan bli thriller av scenerna ur äktenskapen.
Miniserien ”Bytet”, efter Stefan Ahrnhems roman, övertygar mer som smärtsam skildring av vänsterprassel än som thriller. Mordintrigen är enkel och tämligen lättgenomskådlig, vilket handlingen delvis räddar genom att inte hålla på sina hemligheter till någon långsökt upplösning i slutet. Däremot är alla komplikationer på vägen dit knackigt konstruerade, de psykologiska porträtten svaga och dialogen simpel, ibland så skärande banal att jag lider med skådespelarna.
Manusduon Amanda Högberg & Axel Stjärne, som tidigare jobbat på ”Top dog” och ”Glaskupan”, har inte förmått slipa materialet till någon tät och spännande historia. Kasper Barfoeds (”Den som dräper”) regi är funktionell, inget mer. Kulmen är blodig så det stänker om det, men inget våld i världen kan rädda en svag story.