Enzo
Betyg: 2
BIO. DRAMA. Frankrike/Belgien/Italien, 2025. Regi: Robin Campillo. Med: Eloy Pohu, Pierfrancesco Favino, Élodie Bouchez, Maksym Slivinskyi. Åldersgräns: 11 år. Längd: 1.43.
Michael Tapper är filmkritiker på kultursidan.
”En film av Laurent Cantet,” står det i förtexterna. Han dog emellertid innan inspelningen, så hans ständige samarbetspartner, Robin Campillo (manusmedförfattare, klippning), fick sätta sig i registolen. Radarparet har gjort sex filmer tillsammans; mest känd är 2008 års Guldpalmenvinnare, skoldramat ”Mellan väggarna”.
Cantets filmiska testamente, ”Enzo”, skildrar den sextonårige titelpersonens (Eloy Pohu) försök att bryta sig loss från sin bakgrund. Inte för att göra den filmklassiska klassresan uppåt. Enzo vill fly hemmets lyxiga vrå, villan med pool och havsutsikt utanför Marseille, fly den akademiska karriär hans medelklassföräldrar Paolo och Marion (Pierfrancesco Favino, Élodie Bouchez) stakat ut åt honom och äldre brodern Victor (Nathan Japy).
Enzo vill bli murare. Inte för att han har någon begåvning för yrket, det står pinsamt klart redan i öppningsscenerna. Vi i publiken är lika förbryllade som hans familj och arbetsledaren på bygget. Om något har han talang för att teckna och måla, men inte heller det vill han veta av trots att han tycker om det. Enzo är kort sagt motvalls det mesta, inklusive sig själv, på tonåringars trumpna och taggiga sätt.
Så långt är filmen lovande. Sedan tappar handlingen den dramatiska tråden när fokus skiftar från det originella klassperspektivet till Enzos sexuella ambivalens. Plötsligt dyker jämnåriga Amina (Malou Khebizi) upp som hans kanske-flickvän för att lika plötsligt försvinna igen efter en träff som kortsluter. Vi får inga ledtrådar till deras relation.
Sedan blir filmen lika fumlig som Enzo när den ska skildra hans sexuella dragning till den ukrainske jobbkollegan och tjejtjusaren Vlad (Maksym Slivinskyi), som står i valet och kvalet om han ska åka hem till krigsfronten. Vlad är en välkommen dynamo i filmen med sin värme och livsglädje. Men det är som om Cantet och Campillo inte vet vad de ska göra av honom eller den kantiga relationen med Enzo, så också Vlad förpassas abrupt ut i kulisserna.
Slutkonflikten mellan Enzo och familjen blir lika svag som utvikningarna med Amina och Vlad. Lite bråk och skrik men ingen verklig uppgörelse, därför inte heller någon begriplig försoning. Det slutar i ett jaså, följt av en epilog med ett telefonsamtal från östfronten. Tänkt som en grym kontrast till Enzos ombonade liv men oavsiktligt också en påminnelse om den dramatiska gestaltning och nerv som saknats fram till dess.