Kärlek och andra diagnoser
Betyg: 3.
BIO. ROMANTISK KOMEDI. Sverige, 2026. Regi: Daniel Sawka. Med: Carl Kristoffersen, Tuva Beckman, Filip Berg, Shima Niavarani. Åldersgräns: 7. Längd: 1.41.
Lucia Haag är filmkritiker på kultursidan.
Det är svårt att missa diagnosernas växande närvaro i kulturen. I sociala medier, dokumentär, tv-serier och långfilmer kan man både diagnostisera sig själv och titta på andra som redan fått sin diagnos: ”Alla mina bokstäver” med Carina Bergfeldt och ”Diagnoser” med Mia Skäringer, adhd-special i ”Skavlan”, och succédokumentärserien ”Love on the spectrum”, som förnyas för en femte säsong. Efter en stund kan narrativet kännas lite förutsägbart, något som inte alltid behöver vara helt negativt.
Hans (Carl Kristoffersen) står tyst på en parkeringsplats medan hans röjiga familj hjälper honom att flytta in på LSS-boendet. Alla verkar ha idéer om vad han vill och vad han behöver, utan att riktigt tänka på att fråga den tystlåtne Hans själv. På boendet träffar han Sophie (Tuva Beckman), som står och skriker ut genom ett fönster. Hon är hans motsats, bråkar med alla och är nyligen utskriven från psykiatrin. Trots krångel med personal, kompisar, familj och sig själva blir de kära. Det är både jättekul och jättejobbigt.
”Kärlek och andra diagnoser” är hälften uppväxtskildring, hälften romantisk komedi. Två stycken unga med diagnoser som försöker få ordning på både livet och kärleken, men skit kommer hela tiden i vägen. Det är en klassisk berättelse och filmen rör sig mellan genrer som lätt fastnar i gamla hjulspår. Och visst blir det ganska förutsägbart, men även om formen i sig inte är särskilt nyskapande så finns det en funktion i det med.
För regissör och manusförfattare Daniel Sawka verkar vara rätt ute. Det är exakt sånt här som folk helst vill titta på just nu. Romantiska komedier har efter många år med låg status klättrat uppåt igen i den kulturella hierarkin och genren är populärare än på länge. Filmen, som är Sawkas svenska långfilmsdebut efter att ha gjort amerikanska ”Icebox” (2018), är tillfredställande ur det perspektivet: charmig, härligt sentimental och allmänmänsklig. Det är både underhållande och mysigt att få följa Hans och Sophies historia, stöpt i en klassisk romcom-form med ett storslaget ”Love actually”-slut.
Men här och där blir det lite väl mycket inkvoterat fniss och ärtig stämning för min smak. Det gör att berättelsen som har sin styrka i det uppriktiga, stundvis blir forcerad. Dialogen är ofta ganska redovisande, som om det är första gången föräldrarna träffar sina barn eller att personalen aldrig tidigare har haft några som krånglar på boendet.
Däremot känns skådespeleriet trovärdigt och karaktärerna genomarbetade. Hans och Sophie har en kul och rörande kemi som gestaltas fint av amatörskådespelarna. För sina roller har de båda nominerats till det flotta Rising Star-priset på Stockholms filmfestival.
Tjejer med autism på film blir ofta till manic pixie dream girls. En söt tjej med egenheter, som är omöjlig att förstå och lika svår att motstå. Men i ”Kärlek och andra diagnoser” blir Beckmans Sophie i stället ett ganska ovanligt porträtt. Det är jäkligt kul att få se en så himla sur och krånglig tjej på film.