Detta är en understreckare, en fördjupande essä, dagligen i SvD sedan 1918. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
”Du kära, lättsinniga, lata Lou” – så börjar ett brev från Sveriges internationellt mest ryktbara författare vid tiden för förra sekelskiftet till en av den europeiska kontinentens mest prominenta kvinnliga tänkare under eran: Ellen Key riktar sig till Lou Andreas-Salomé. Mellan 1898 och 1920 utväxlade de mängder av brev, skrivna på tyska, vilka alldeles nyligen har publicerats inom ramen för en flervolymsutgåva av den senares verk (”’du Liebe, Leichtsinnige, Faule Lou’. Briefwechwel mit Ellen Key 1898–1920”, MedienEdition Welsch). Att läsa epistlarna kan liknas vid att dyka rakt in i en epok som bara ligger några generationer bakom oss, men som likväl känns oerhört historisk, i termens dubbla betydelse av viktig och fjärran nutid.
Att utnämna Ellen Key till det svenska språkets främsta europeiska röst vid en tidpunkt då både August Strindberg och Selma Lagerlöf befann sig på toppen av sina karriärer är, vad dessa författares apologeter än må påstå, ingen överdrift.