Kateryna Lysovenko
”Allt är möjligt”, Helsingborgs konsthall, Dunkers kulturhus. T o m 17/1 2027.
Linda Fagerström är docent i konst- och bildvetenskap vid Linnéuniversitetet samt konstkritiker på kultursidan.
När hon var 33 år, flydde Kateryna Lysovenko hemlandet Ukraina. Det var 2022, och ett konstnärsresidens i Österrike blev hennes räddning när Putins trupper invaderade hennes land. Sen dess har hon, med penseln i hand, närmat sig krigets fasor – och parallellt även den nyvunna frihetens vardagliga erfarenheter.
Jag minns hennes målningar på en grupputställning i Venedig för några år sen. En större separatutställning har emellertid saknats, fram tills nu, i Helsingborg. Det är stort, och bekräftar samtidigt att utblickande samtidskonst äntligen återvänt till Dunkers.
Kateryna Lysovenko beskrev i en intervju i Helsingborgs dagblad, hur Ukrainas nutid och historia präglas av repression – från Tsarryssland till Sovjettiden och fram till övergreppen idag. ”Det historiska och politiska är alltid närvarande i konsten”, konstaterade hon. I utställningen är detta påtagligt, exempelvis i ett motiv där en huvudlös, avmagrad kroppsmassa förgäves bekämpar spjuthugg från en målmedveten kentaur. Strax intill hänger ”Political animal”, där ett djur med människoansikte girigt tuggar i sig inälvorna från en fallen artsfrände medan sex andra lakoniskt iakttar scenen.
Konstnärens klassiska skolning från konstakademin i Kiev är påtaglig, inte bara genom förekomsten av konsthistoriskt-mytologiska varelser som kentaurer, enhörningar och Minotaurus-lika tjurmänniskor. Hennes skicklighet i komposition och dynamik är imponerande, liksom den till synes obekymrade känslan för färg och proportioner. Inte en enda målning skorrar falskt eller saknar balans. Detta är måleri på hög nivå.
En annan sorts välbekanta figurer dyker också upp, antingen antika skulpturer eller totalitär, sovjetisk betongkonst; rakryggade revolutionärer och arbetare som i heroisk nakenhet sträcker armarna mot skyn.
Med lätthet i anslaget refererar Kateryna Lysovenko också till västerländsk modernism, inte minst genom drastiskt-humoristiskt surrealistiska blinkningar. Här tänker jag på alla suggestivt överdimensionerade växter och de många transparenta människokropparna med synliga revben, tarmar och hjärtan, men också en kvinna med fyra bröst och en vacker, gigantisk snigel i ”The migrating body”.
Här syns också inspiration från ukrainska kollegan Sonia Delaunay (som dog 1979). Hennes Portugalskildring ”Marknaden i Minho” från 1915 bildar, åtminstone i mina ögon, påtaglig klangbotten till Kateryna Lysovenkos ”Vienna fruit shop, (Odesa market)”. Kroppar, frukter och själva atmosfären är i bägge målningarna genomsyrade av precis samma slags dynamiska klotformer.
Den vibrerande ”Pregnant grape” ekar av Paul Gauguins sydfranska landskapsskildringar, och i utställningens många fysiskt och psykiskt utblottade kroppar ser jag inflytande av österrikiska Egon Schiele – som Kateryna Lysovenko rimligtvis sett i parti och minut på Wiens många konstmuseer.
Hennes ansikten, målade i utspädda pastelltoner med mörka ögon leder tankarna till Marlene Dumas närgångna porträtt, precis som Lysovenkos förkärlek för vått-i-vått-teknik gör – där tjocka konturlinjer får smala, spretiga utskott på båda sidor likt borstiga, svajande alger.
De utsträckta, förtvivlade figurerna har sina expressionistiska föregångare hos Edvard Munch eller varför inte Louise Bourgeois, vars grottmålningslika, kärva direkthet nog påverkat Lysovenkos sätt att skildra isolerade, ödesmättade urscener.
Dessa inspirationskällor till trots ska Kateryna Lysovenko inte betraktas som osjälvständig. Tvärtom är hennes uttryck originellt och alldeles otvetydigt hennes eget, där hon med finess och kunnande alluderar på konsthistoriens motiv och metoder. Faktum är, att namnet Lysovenko kan utläsas som ”liten räv” alternativt någon som påminner om en sådan, eller kanske är besläktad med detta påstått kvicka och listiga djur.
Paradnumren finns i två målningar från 2026 som bär samma dubbeltydiga, tyskspråkiga titel, ”Soldaten und Sterne”, soldater och stjärnor. De avbildade kan tolkas som heroiska stjärnor, alternativt att de helt enkelt poserar under stjärnhimlen. I enbart orange-röd-lila-blå nyanser framträder en trio i motljus, med sina ansikten i skugga. Ändå syns deras ögon helt tydligt: mörka, snälla och stora som hos teddybjörnar. Dessa är fredliga krigare, helt klart, eller åtminstone rättfärdiga. Likt Bibelns vise män är de tre stycken – måhända återuppståndna för att, som nutida stjärntydare och framtidssiare, leverera ett fredsbudskap?
Kateryna Lysovenkos motiv har förvisso sitt ursprung i den ryska arméns övergrepp i hemlandet. Ändå är de allmängiltiga långt bortom både årtal och geografi. Desperation, förtvivlan, rädsla och utsatthet är ju inte känslor unika varken för 2026 eller östra Europa. Därför är det ett misstag att betrakta dem enbart som vittnesmål om Putins krig i Ukraina. Lysovenko är ju inte dokumentärmålare.
Hennes konst gestaltar, precis som i Picassos ”Guernica” (där motivet var Francos flygbombningar 1937) eller i Goyas skildringar av Napoleonkrigens vansinne under 1800-talet, mänsklighetens utsatta tillvaro som våldets tillfälliga offer.
Ändå förmedlar utställningen en känsla av hoppfullt motstånd, som ju – vilket historien trots allt visat – oftast besegrar ondskan.