Det är både en betryggande och en förvirrande upplevelse att ge sig i kast med Suzanne Brøggers nya roman. Betryggande, för att tonfallet, persongalleriet och intrigen känns helt och hållet brøggerska och därmed hemtama för den vane läsaren. Förvirrande, för att flera av de olika romanfigurerna känns igen från ett långt och brokigt författarskap. Alla som alter ego för Suzanne Brøgger själv.
Nu tycks de, under namn som Shulamith, Lilith och Mischling alla gestalta olika aspekter av denna mångförslagna karaktär med en minst lika mångförslagen historia.
Som en ytterligare blinkning har de alla en envis tendens att låna kläder av varandra. Eller låt oss snarare kalla det för kostym.
Så vad i hela friden är då ”Mischling. En frisörs bekännelser” för roman?
Man skulle absolut kunna se den som ett slags modern ”Decamerone”.
Ramberättelsen är i alla fall den följande: på Taverney, ett slott i södra Frankrike, samlas ett gäng mer eller mindre excentriska judiska karaktärer för att berätta historier för varandra. Värdinna är slottsfrun Rosemonde.
Världen håller på att braka samman. Det är pandemier, krig, klimatkris, fanatism, flyktingkatastrofer och it-revolution. Notre Dame har just brunnit och Europa tycks upptaget av ”frihetsrättigheter” och identitetsfrågor.
Låter det yvigt? Detta stämmer
Stjärnorna på slottet har allt jidder i form av sexliv, familj och karriär bakom sig, vilket gör deras vistelse befriad från intriger. Alla otroheter, utsvävningar, oäkta barn, svek, mordförsök, fängelsevistelser och könsbyten har liksom redan inträffat. Kvar finns alla deras rövarhistorier, ett enormt slottsbibliotek – och den malinesiske flyktingen Adam Mamadou som bor i en husvagn på slottets ägor och bloggar.
Låter det yvigt? Detta stämmer. Till sin hjälp har läsaren ett personregister i romanens början. Men det räcker föga när berättelsen kastar sig vilt från det ena till det andra.
Frisören Mischlings uppdrag är att sammanställa slottets alla böcker till en enda bok, den gula boken, med en hänvisning till Oscar Wilde.
Annars är den franska nya romanen och Alain Robbe-Grillet och Nathalie Sarraute inspirationskällor (stora när Brøgger var ung). Liksom Virginia Woolfs ”Orlando” – ty Mischling var tidigare en kvinna.
Och visst flaxar även Karen Blixen förbi. Liksom jazzens giganter (Brøggers far var jazzpianist och själv är hon jazzsångerska) och spridda skurar ur religiösa urkunder, samt filosofi-, konst- och litteraturhistorien.
En återkommande formel i romanen är det hebreiska uttrycket ”tikkun olam”. Att laga världen. Genom samtalet och litteraturen, som jag fattar det.
Men hur hade jag läst om jag inte varit insatt i allt detta?
För den som är bevandrad i Brøggers historia genom exempelvis ”Crème fraîche” där fiktion och självbiografi glatt slår följe – eller i Alf van der Hagens ”samtalsmemoar” – skymtar välbekanta personer och händelser alltså ständigt förbi. En depressiv och suicidal moder (så olycklig att bara lycka återstod för hennes dotter, poängteras det flera gånger), en fransk diplomat i Thailand som invigde 16-åringen i såväl den erotiska kärleken som i filosofins och tänkandets mysterier – kulturmannen och libertinen Philippe Baude som i romanen tycks gå under namnet Potifar.
Här jämför och diskuterar Brøggers romanfigurer den franske kulturmannen och pedofilen Gabriel Matzneff, Vanessa Springora och hennes roman ”Samtycket” men kommer till delvis andra slutsatser gällande sig själva.
Och den som vill kika efter en parodi på Jeffrey Epstein behöver inte leta länge. Fri kärlek och sexuell utlevelse under patriarkatet och kapitalismen får sig helt klart en del av sleven.
Vi hittar även en stalker som plågade Brøgger under 70-talet och som bland annat gav sig ut för att vara henne själv. Denna dubiösa dubbelgångarfigur har nu blivit invävd i fiktionen.
Men hur hade jag läst om jag inte varit insatt i allt detta? Om jag inte hade plockat upp alla de här referenserna, läst in, och – eventuellt – övertolkat, vad skulle då bli kvar?
En alldeles för rapsodisk och vildvuxen historia är jag rädd.
Man älskar ju Brøgger för att hon är Brøgger. För hennes modiga och kallhamrade vis att skriva om både med- och motgångar. För hennes excentriska romanfigurer och dito författarpersona.
För hennes vilda språng och tänkande. För själva äventyret!
Men detta var faktiskt mer än lovligt tjötigt.