När statsminister Ulf Kristersson häromdagen gratulerade den liberala oppositionen i Serbien till valvinsten dök det upp ett oväntat namn i kommentarsfältet på plattformen X.
Tidigare socialministern och fram till nu riksdagsledamoten och ledamoten i utrikesutskottet, Annika Strandhäll (S), hävdade på engelska att statsministern byggt sin regering på fascister och förverkligat deras program, bland annat genom att attackera Public Service. Den här typen av desinformation är direkt skadlig för Sverige. När sådant sprids internationellt av en profilerad svensk toppolitiker göder det Moskvas narrativ om att Europa styrs av nazi-kollaboratörer.
Hur har vi hamnat här? För den vanlige svensken framstår det som en absurd utsaga att Sverige skulle ha haft en fascistregering de senaste fyra åren. Forskningen rankar dessutom Sverige som ett av världens mest demokratiska länder.
Ändå finns det en liten men inflytelserik filterbubbla av profiler som hävdar att den svenska demokratin skulle vara utsatt för ett allvarligt hot. De är inte många, men inte heller några vanliga nättroll, utan etablerade på toppositoner i det svenska samhället: riksdagsledamöter, professorer, medlemmar i Svenska Akademien.
Akademiledamoten, Åsa Wikforss, är kanske den mest namnkunniga företrädaren för den här linjen. Hon för inte sällan fram argument för sin sak som kunde vara direkt hämtade ur författaren George Orwells ”tvärt-omspråk”, även kallat nyspråk, där fred betyder krig och frihet betyder slaveri.
I våras hävdade hon exempelvis att Tidö-väljarna utgjorde ett hot mot den svenska demokratin för att hälften av dem fortfarande betraktade USA som en demokrati, medan bara en sjundedel av de rödgröna väljarna gjorde det. Problemet är bara att USA är en demokrati enligt just den forskning som Wikforss refererar till. Att Donald Trump angripit en mängd institutioner betyder inte att den amerikanska demokratin har gått under. USA håller val till Kongressen nästa vecka där Trumps republikaner ser ut att förlora sin majoritet.
Wikforss var nyligen ute igen och hävdade att anklagelserna om valfusk ”följer ett globalt mönster” med anledning av allt som avslöjats kring vänsterpolitikern Mohamed Ali från Borlänge. Wikforss upprörs inte av det eventuella valfusket, som fortfarande utreds av polis, utan just över anklagelserna om valfusk (DN 14/10).
Men Wikforss är inte ensam om dessa bakvända tankefigurer. På Aftonbladets debattsida hävdade i helgen tidigare medieutredaren och vd:n för Svenska Filminstitutet, Anette Novak samt professor Göran Sundström vid Stockholms universitet att ”skymningen sänker sig över svensk demokrati” (AB 25/10). De påstod att regeringen ”autokratiserat” Sverige, vilket alltså helt saknar forskningsstöd.
Det orwellska anslaget blev ännu mer påtagligt i förslaget på motåtgärder mot denna påstådda autokratisering.
De två debattörerna vill i lag inskränka regeringens möjligheter att gå emot remissinstansernas utlåtanden kring utredningsförslag, försvåra för regeringen att lägga ned eller slå ihop myndigheter, försvåra möjligheten att göra sig av med politiska aktivister i förvaltningen, begränsa regeringens upplåningsmöjligheter och möjligheten att skära ned statliga anslag till civilsamhälles organisationer. Allt detta är förslag som syftar till att minska de folkvaldas makt och stärka experterna, byråkratin och intresseorganisationerna - kort sagt eliternas makt.
Som medieutredare förespråkade Novak att de traditionella medierna skulle bygga relationer till läsarna i syfte att skapa ”det goda samhället”. Det var relationsbyggande som ”SD och IS” (sic!) hade ägnat sig åt. Nu borde det anläggas moteld med hjälp av agendasättande journalistik.
Vad dessa förmenta demokrativurmare förespråkar är i själva verket motsatsen till demokrati. En uppfostringsstat där gränsen mellan statlig byråkrati och civilsamhälle är oklar och där de demokratiskt valda politikerna har väldigt lite att säga till om i relation till en kader av icke-valda tjänstemän, jurister, opinionsbildare och experter.
Naturligtvis finns det ett värde i att folkvalda lyssnar till experter och inte kan genomföra alltför radikala förändringar allt för snabbt. Men det är knappast Sveriges problem idag. Om något utmärks det politiska maskineriet av en tröghet som i många fall kan vara för stor.
Begränsningar av demokratins handlingskraft fyller en funktion, men de bör inte bli för omfattande. Framför allt bör begränsningarna av demokratin inte kallas för demokrati, uppfostran bör inte kallas för vetenskap eller journalistik, och att folkets röst får genomslag bör inte kallas fascism. Det är ett slarv med begreppen som i slutänden kan få allvarliga följder.
George Orwell beskrev hur den totalitära makten försöker manipulera språket. Han hade inte minst Sovjetunionen i åtanke och dagens ryska propaganda fungerar på samma sätt. När svenska akademiker, utredare och politiker sprider bilden av Sverige – en världens mest fungerande demokratier – som en fasciststat så underminerar de i själva verket vår demokrati och spelar de totalitära krafterna i händerna.