Ska vi få en centerpartistisk statsminister nu?
Senast det hände var i början av 1980-talet då Centerpartiet var det stora borgerliga partiet och Thorbjörn Fälldin styrde landet – så det hade onekligen varit en skräll. Men nej, det är verkligen inte så man ska se på det som nu händer.
När centerledaren Elisabeth Thand Ringqvist lämnade tillbaka sitt sonderingsuppdrag till talmannen i måndags var hon helt klar med att det inte fanns några förutsättningar att bilda den mittenregering hon drömmer om just nu. Att hon ändå tvingas upp till bevis i en statsministeromröstning beror bara på en enda sak: talmannen inser att det enda sättet som finns för att få upp tempot i den här processen är att öka pressen på partierna.
De senaste veckorna har vi hört flera nyckelpersoner tala om att det är först när det hållits ett par-tre omröstningar som det kommer att börja röra på sig. Talmannen har vid flera tillfällen kritiserat det förhållningssättet och pekat på att partiledarna borde kunna ta ansvar utan att ha den pressen på sig.
Så den här omröstningen ska nog mest ses som ett tecken på att han känner att han tvingas anpassa sig till den verkligheten.
Varför säger talmannen redan nu att Ulf Kristersson får sonderingsuppdraget om Elisabeth Thand Ringqvist faller i omröstningen?
Av precis samma skäl: talmannen har äntligen bestämt sig för att öka tempot.
Han räknar (på goda grunder) med att Elisabeth Thand Ringqvist faller, han ger Ulf Kristersson en vecka – den 10 november ska han redovisa sitt sonderingsuppdrag – och han trycker dessutom på att han tycker att det är rimligt att en sondering avslutas med en votering.
Alltså: mycket talar för att även Ulf Kristersson prövas i riksdagen. Faller också han är vi framme vid den fjärde och sista omröstningen.
Det är tydligt att den här utvecklingen inte sker med partiledarnas goda minne. Tvärtom. Andreas Norlén hann knappt ens avsluta presskonferensen innan kritiken började strömma in.
Magdalena Andersson skrev i ett inlägg på Facebook att det var ”anmärkningsvärt att talmannen vill genomföra en omröstning om en person som inte sonderat för att själv bli statsminister och med ett regeringsunderlag som flera partier inte vill ingå i.” Miljöpartiets språkrör Amanda Lind gav uttryck för i stort sett samma sak med något färre ord.
Hur ska det här egentligen sluta?
Just nu kan man egentligen bara veta en sak: de partier som sagt att de vill se Magdalena Andersson som statsminister är fortfarande större än Tidöpartierna.
Och det allt fler börjat inse är att det är just Magdalena Andersson som borde börja ta ansvar för den här processen. Hittills har förvånansvärt mycket strålkastarljus riktats mot Vänsterpartiet och Centerpartiet – precis som att det är två mindre partier som äger allt ansvar.
Till och med seniora socialdemokrater som Anders Ygeman har varit ute i debatten, sett bekymrade ut och talat om att alla partier måste ta ett steg tillbaka.
Om Socialdemokraterna vet vi märkligt nog ingenting. Vill de ha med Vänsterpartiet i regeringen? Det har de aldrig gett något svar på. Kan de tänka sig att regera med Centerpartiet? Lika oklart.
Kanske kan den här pressen som alla talar om och som beror på att ett extra val närmar sig ändra saker och ting. Men vi ska nog inte ta det för givet. I vart fall inte så länge det tydliga ledarskapet saknas.