Det har varit två helt olika idrottsår för bröderna Skoglund.
Hampus, 22, är given i Hammarbys startelva, inne i en allsvensk guldstrid och har dessutom debuterat i det svenska fotbollslandslaget.
Samtidigt har storebror Måns, 24, knappt kunnat tävla.
Efter att ha drabbats av körtelfeber följde en lång rad sjukdomar och bakslag. Till slut försökte han isolera sig i familjens stuga i Vemdalen för att undvika nya infektioner.
Men inte ens det hjälpte.
– Jag lyckades ändå bli sjuk och kroppen fungerade inte som den skulle. Så då var det ganska mörkt ett tag faktiskt.
”Ville bara kasta in handduken”
Det är långt från de mörka vinterdagarna i Vemdalen till den soliga bergssluttningen i Val Senales.
Här, på en sten utanför landslagets hotell, sitter Måns Skoglund i den värmande solen och har en helt annan känsla i kroppen än för bara några månader sedan.
24-åringen har äntligen kunnat träna som han vill igen.
Men det har krävts en hel del för att ta sig hit.
– Det var ju en tuff mental prövning. Man blir grymt less varje gång och slår lite i väggarna så fort man börjar känna något i halsen.
Under de tyngsta perioderna lockade ett helt annat liv.
– Då vill man ju bara åka till Asien och surfa i stället eller någonting. Kasta in handduken.
Tankarna på att lägga av kom tillbaka flera gånger och om problemen hade fortsatt även under sommaren och hösten hade det kunnat bli slutet.
– Det går liksom inte att hålla på och lägga ner den här tiden och bara vara frustrerad. Man måste ju få känna att man utvecklas och att man har lite glädje i det också.
Vändningen kom efter att han opererat bort halsmandlarna i våras. Sedan dess har träningen fungerat betydligt bättre och glädjen börjat återvända.
”Han får bli min huvudsponsor”
Och genom hela den tunga perioden har Måns haft en särskild ljuspunkt.
Lillebror Hampus.
Måns har följt hans fotbollsresa på nära håll och berättar att han sett varenda match sedan lillebror var 17 år.
När Hampus debuterade i landslaget var storebror desto mer nervös än huvudpersonen själv.
– Jag tyckte nästan bara att det var jobbigt, men efter första halvlek kunde jag börja slappna av lite. Han såg ju iskall ut.
De båda bröderna lever numera ganska olika idrottsliv. Måns tränar i Östersund medan Hampus håller till i Stockholm, och ibland erkänner skidåkaren att han gärna hade bytt vardag med lillebror. För även om livet som skidåkare erbjuder en större frihet, så tjänar man bättre som fotbollsproffs.
– Han får väl kliva in som huvudsponsor åt mig senare, om han skulle flytta utomlands och spela i Europa och få en bra övergångssumma där.
Själv hoppas Måns att lillebror en dag ska hamna i Premier League.
– Det hade varit coolt. Jag vet inte vart han själv vill egentligen. Jag tror han har varit Aston Villa-fan sen långt tillbaka, men jag vet inte.
Drömmer om VM
Men först har Måns en egen dröm att förverkliga.
Efter ett år av sjukdomar och tvivel är målet att ta en plats i det svenska laget till hemma-VM i Falun. Framför allt lockar sprinten och skiathlonen.
Skulle han lyckas innebär det att två bröder från Täby inom loppet av ett år har fått representera Sverige på högsta nivå i sina respektive idrotter.
– Det är inte så dumt, va?
För trots alla bakslag har Måns aldrig slutat hoppas att också hans egen karriär ska ta fart och kanske har lillebrors framgångar blivit en påminnelse om varför det är värt att fortsätta kämpa.
– Även när det går tungt för mig kan jag kolla på hans matcher och få lite glädje av det. Känna att vi är en duktig idrottsfamilj i alla fall.
Han skrattar till innan han avslutar.
– Så kommer min tid också, tror jag.