Mellandag, andhämtningspaus för det svenska landslaget, ledigt för spelarna – och det kan de väl behöva.
Andreas Georgson (set piece coach, som det heter på svenska) och Potter-assistenten Björn Hamberg släntrar in i pressrummet vid Toyota Stadium.
Vi pratar om mate-te, om Marcelo Bielsa och om Ousmane Dembélé. Mer specifikt om den där gamla intervjun när han slagit igenom i Rennes och fick frågor om sin bästa fot.
– Är du höger- eller vänsterfotad?
– Vänsterfotad.
– Men du skjuter straffar med högern?
– Ja.
– Varför?
– För jag skjuter bättre med högerfoten.
Har aldrig gjort det
Georgson är alltjämt en skönt rak kommunikatör, med manifesterat självförtroende. Hamberg mer prövande och försiktig. För inte särskilt längesedan hade det varit självklart vem som hade högst status, men det senaste årtiondet har fasta situationer-experterna uppgraderats från att inte ha funnits till att vara de som tv-producenter zoomar in under matcher.
Fransmannen (förstås) Nicolas Jover vann ligan åt Arsenal i våras. Austin MacPhee var en av hjältarna bakom Villas Europa League-titel och är nu inhyrd till Portugals VM-lag. Georgson? En av få i Tottenham som kom helskinnade genom en fiaskosäsong.
Nu pratar de om hur Sverige ska försöka göra vad Sverige egentligen aldrig riktigt gjort: slå en supertungviktare i ett VM-slutspel.
– De har killar som kan spela boll, som Sebastian Larsson sa om den här sommarens Frankrike.
Och det är korrekt uppfattat. Les Bleus har spelat två raka VM-finaler, på vägen dit har de inte förlorat en enda match som gällt något (bara mot Argentina på straffar).
Mer då? Fem av spelarna är från PSG, världens bästa klubblag. De har en helt överlägsen talangproduktion: Hundra av sommarens VM-spelare är födda i Frankrike, 54 av dem i Paris-regionen.
Landslaget leds av Didier Deschamps, en av tre (Zagallo, Beckenbauer) som vunnit VM som spelare och tränare. Och om hans frontfyra med Doué, Olise och Dembélé bakom Mbappé skulle vakna upp med akut magsjuka på tisdag så ställer han upp med Cherki, Thuram och Barcola bakom Mateta.
Landslagschefen Kim Källström, som kan sitt Frankrike, fick frågor om hur det här kommer sig, var fröet till det franska världsherraväldet finns.
Källström, som också kan sina nationella fotbollscentran, pekade på det som började på Clairefontaine för 40 år sedan. Utbildning, centralisering, kompetensutveckling.
Det är en orsak. Politiska system är en annan. Den epokgörande journalisten Simon Kuper har pekat på socialdemokratisk uppbyggd infrastruktur som helt avgörande; billiga kommunala anläggningar, subventionerad utbildning, satsning på gräsrotsfotboll.
De är experter på sådant
Det är inte enkelt att bygga världens bästa fotboll, men vet ni vad som är nästan lika svårt?
Att på ett par dagar bygga ett lag som kan slå Frankrike i fotboll.
Björn Hamberg pratade om att löpdueller handlar om att springa snabbast, att luftdueller handlar om att hoppa högst, och att fotboll i grunden också handlar om det. Kim Källström pratade om att fotbollsspelare är människor. Andreas Georgson pratade om att fotboll är den lagsport där målantalet och marginalerna är minst, vilket gör att det oftare faktiskt sker skrällar där.
Jobbet har börjat – att hitta något att tro på. En lucka hos Frankrike, en styrka hos Sverige, en analys som kan sluta i något annat än förlust och hemresa.
Graham Potter och hans stab är experter på sådant, fotbollsspelare är både smarta och dumma samtidigt: de kan lura sig själva att tro på nästan vad som helst.
Det är bra. Det behövs.
Och ska det hållas inspirationstal behöver de inte gå över Trinityfloden efter vatten.
På lediga dagar har svenska spelare och ledare besökt museet i Dallas som ger en rik bakgrund till John F Kennedy-mordet den 21 november 1963. Han var i Houston sin sista dag i livet, men näst sista gången han var där – ett år tidigare – höll han ett klassiskt tal där han lovade att en amerikan skulle stå på månen inom ett årtionde.
– Varför månen? Varför väljer vi det målet? Folk kan fråga: varför bestiga det högsta berget? Varför, för 35 år sedan, skulle man flyga över Atlanten?
Och så ett komiskt instick:
– Varför spelar Rice mot Texas?
På väg mot poängen:
– Vi väljer inte att åka till månen för att det är enkelt, utan för att det är svårt.
Och skämtet om sport? Kennedy kände publiken, han skojade om varför det fattiga Rice Universitys football-lag ville spela mot mäktiga Longhorns, från University of Texas. Där och då, 1962, var de i och för sig väldigt jämna, Rice hade till och med ett litet övertag (sedan talet har de förlorat 46 av 48 möten).
På tisdag ska Sverige försöka göra vad de aldrig gjort förut, gå dit de aldrig varit förut.
Det är svårt, och det är hela poängen.
Kan man föreställa sig att Gustaf Lagerbielke nickar in en hörna? Att Gyökeres älgar in i straffområdet med bollen? Att Isak trollar, att Elanga kontralöper ifrån Théo Hernandez?
Sverige måste, de har tre dagar på sig.
JFK fick inte se det, men det dröjde ju bara sex år innan Neil Armstrong tog ett stort steg för mänskligheten.