PPWR började officiellt tillämpas i hela EU den 12 augusti 2026. Reglerna är nu gemensamma och direkt bindande för alla medlemsländer utan att behöva skrivas om till nationell lagstiftning. Trots dessa formuleringar finns ändå utrymme för nationella avvikelser och Sverige utmärker sig genom att skärpa kraven i vissa avseenden.
Men det kanske inte är Sverige som i det här fallet är huvudproblemet utan mera hur Kommissionen agerar och vilka intressen som tillåts påverka och vilka som utestängs från inflytande. I det här fallet är intrycket att de som påverkat denna förordning är bl. a.
- Miljö- och naturvårdsintressen
- Miljö- och naturvårdsmyndigheter
- Kommersiella intressen som ser en fördel med regleringen i form av potentiella monopolfördelar.
Exempel på sådana intressen är större förpackningstillverkare, storföretag generellt, större e-handlare som slipper konkurrens från mindre konkurrenter, producentansvarsorganisationer, tredjepartstjänster som tar hand om det byråkratiska m.m. Bland dem som inte tillfrågas eller tillåts påverka regelutformningen återfinns olika användarintressen, såsom:
- Mindre – och medelstora företag.
- Konsumentintressen, som kanske idag inte är medvetna om vilka begränsningar i konsumenters fria val som är på gång.
Det man kan invända är således att Kommissionen förefaller bortse från konsekvenser i form av kostnader och regelkrångel inom det generella näringslivet samtidigt som man är öppen för påverkan från vissa politiska och kommersiella intressen.
Så här långt om hur Kommissionen tillverkar nya regelverk. När reglerna väl finns handlar det om införande i nationella regelverk, tillsyn och kontroll av regelefterlevnad. Här ges nationella myndigheter som Naturvårdsverket en avgörande roll. På ett sätt är det förståeligt att ansvaret hamnar där, verket arbetar ju med miljö, avfall o.s.v.
Men, erfarenheten och kunskapen om hur näringslivet fungerar är begränsad och det finns andra organ inom offentlig sektor som är betydligt mera kunniga i hur man skriver och förklarar regler för näringslivet. Ansvarig myndighet, Naturvårdsverket, visar sig exempelvis vara i princip oanträffbar i dagsläget. På fyra dagar i slutet av oktober gick det inte att få kontakt och ställa en fråga.
Ett annat exempel: En myndighet som Skatteverket skulle exempelvis lätt komma till insikt om det orimliga i att det ska bokföras och föras register över vartenda omslagspapper som rantar runt inom EU.
Vilka är då eller blir då konsekvenserna av den nya förordningen som det ser ut idag? Några exempel:
1. Regelverket slår ut småskalig gränsöverskridande handel inom EU.
2. Regelverket gynnar stora företag och kan ge leverantörsintressen närmast monopolställning, exempelvis förpackningstillverkare eller producentansvarsorganisationer.
3. Det finns ingen undre gräns satt för när småföretag kan bortse från reglerna, det företag som säljer en produkt om året i respektive EU-land måste registrera sig och betala avgifter i samtliga länder.
4. Det finns ingen central funktion via vilken företag kan anmäla sig till nationella system, hur dessa är uppbyggda varierar.
Avslutningsvis: Avsikten här är primärt att peka på brister på EU-nivå, det finns en hel del att säga även om läget i Sverige i det här avseendet.
Sten Lindgren, Förbundssekreterare och styrelseledamot, Småföretagarnas Riksförbund