Sense and sensibility
Regi Georgia Oakley, med Daisy Edgar-Jones, Esmé Creed-Miles, George MacKay, Herbert Nordrum.
I den nya versionen av Jane Austens ”Förnuft och känsla” drunknar samhällskritiken i pliktskyldig satir.
Men det är en vacker film som har sina likheter med den moderna dejtingmarknaden.
DRAMA. När Emerald Fennells tolkning av ”Wuthering Heights” hade premiär tidigare i år var det många som kritiserade den för att vara kitschig, plastig och historielös.
Fennells generösa förhållningssätt till förlagan från 1847 sågs som en skymf för några – men som en befrielse för andra. Äntligen fick Cathy och Heathcliff utlopp för sina begär samtidigt som skaparna bakom fick fritt spelrum för sina estetiska fantasier.
När den relativt okända regissören Georgia Oakley nu tar sig an en annan älskad klassiker, nämligen Jane Austens ”Förnuft och känsla” från 1811, är det med ett något mer konventionellt förhållningssätt till förlagan.
Filmats flera gånger
Berättelsen om familjen Dashwoods två äldsta systrar – den förnuftiga Elinor och den känslostyrda Marianne – har liksom de flesta romanceklassiker filmatiserats flera gånger. Versionen från 1995, med Emma Thompson och Kate Winslet i huvudrollerna, är däremot inte särskilt svår att överträffa.
De hårt skruvade lockarna har i Oakleys version trasslats ut av väder och vind, kjolkanten har blivit lerig, och ljuset dämpats. Kostymdramat om systrarnas längtan efter kärlek känns bitvis naturalistiskt, mycket tack vare det vackra fotot.
Daisy Edgar-Jones spelar den förnuftiga och Esmé Creed-Miles den känsliga. Tillsammans med det femtonåriga stjärnskottet Bodhi Rae Breathnach (”Hamnet”), gestaltar de den gemenskap och utsatthet som uppstår mellan systrarna efter deras fars död.
I en tid då förmögenheten gick i arv på männens sida – i det här fallet till en avlägsen halvbror – blir giftermålet lika mycket en fråga om social status och ekonomisk trygghet som om attraktionskraft och galopperande hjärtslag.
Det parallella kärleksdramat som utspelar sig mellan systrarna, och de män som uppvaktar dem – Edward Ferrars (George MacKay), Willoughby (Frank Dillane) och Colonel Brandon (som spelas av den norska skådespelaren Herbert Nordrum) skiljer sig inte mycket från den osäkerhet som utspelar sig på den moderna dejtingmarknaden. Marianne kan inte tänka på annat än de brev hon hoppas att Willoughby ska skicka efter henne, medan Elinor bortser från hennes känslor i ett försök att handla rätt och riktigt.
Förnuftet segrar ofta
Boken skrevs i brytningen mellan upplysningstiden och romantiken och gestaltar den inneboende konflikten mellan logik och upplevda förnimmelser som varje människa någon gång ställts inför.
I romanen och i de flesta adaptioner segrar förnuftet. Den återhållsamma Elinor får till slut sin Mr Ferrars, medan den passionerade yngre systern till största del får lära sig en läxa; att känna starkt är farligt, det kan till och med vara förenligt med döden. Den lika passionerade Willoughby är ingenting att ha, i stället är det den ordentlige Brandon hon får upp ögonen för.
Men alla som tillber känslan vet att det aldrig kommer hålla, vilket Oakley ändå verkar ta i beaktning. I hennes version av berättelsen utelämnas åtminstone det stundande bröllopet mellan Marianne och Brandon.
Ändå blir 2026 års upplaga av ”Förnuft och känsla” mest något snällt att vila blicken på. Austens samhällskritik får visserligen ta plats men drunknar i den pliktskyldiga satiren som drar ner helhetsupplevelsen.
Ett friare förhållningssätt till förlagan hade kunnat göra berättelsen än mer intressant att ta del av, särskilt i vår rationaliserade tid där maskinerna kan utkonkurrera oss i allt som har med förnuft att göra, men aldrig kan uppleva regnet mot huden eller ett galopperande hjärtslag.
Visas på bio.
Glöm inte att gilla Aftonbladet FILM på Facebook och följa oss på Instagram, Bluesky, Threads och X (Twitter) för nyheter, trailers, recensioner och skön filmnostalgi.