Rymden är kritisk infrastruktur. Försvarsmakten, totalförsvaret och samhällsviktig verksamhet är beroende av kommunikation som fungerar även när markbundna nät störs eller slås ut. Kriget i Ukraina har visat att den som förlorar sina sambandsvägar förlorar sin förmåga att leda. Rymden är i dag en säkerhetspolitisk och kommersiell domän, inte bara en forskningsfråga.
Staten har tagit viktiga steg på rymdområdet, men det mesta av upphandlingsresurserna och den politiska uppmärksamheten går till stridsflygplan, fartyg, luftvärn och ammunition. Jämförelsevis små investeringar i rymdbaserad förmåga som avgör om de stora systemen kan kommunicera, riskerar att hamna i skymundan.
Under tiden fyller andra tomrummet. Amerikanska satellitnät växer snabbt, och flera europeiska länder har valt dem för delar av sin militära kommunikation. Det är säkert rationellt på kort sikt, men skapar ett strategiskt beroende som blir svårare att bryta för varje år. EU bygger IRIS² och Tyskland ett eget system, båda i drift först runt 2030.
Sverige har ett ovanligt starkt utgångsläge: 188 rymdföretag genom hela värdekedjan, från satelliter till kommunikation, data och tjänster. Enligt McKinsey kan svenska intäkter från militära system och civila försvarsprodukter femdubblas till 330 miljarder kronor till 2035, och satellitkommunikation lyfts fram som ett område där Sverige har en stark konkurrensposition. Till det kommer geografin: från Arktis till Östersjön, mitt på Natos norra flank.
Staten investerar i uppskjutningsförmåga vid Esrange, som drivs av statligt ägda SSC. Det är utmärkt, men uppskjutning är bara en del av rymdförmågan. Resten byggs till stor del av privata bolag, och de behöver svenska staten som kund för att hävda sig på en internationell marknad.
Svenska rymdbolag levererar redan i dag till Försvarsmakten och till allierade i Europa och USA. Ovzon är ett av dem. Den första frågan från utländska kunder är alltid vad det egna landet köper. Den som vill bygga europeiska champions måste ha en hemmamarknad som går före.
Sverige ska inte bygga ensamt. Ingen europeisk nation matchar ensam de amerikanska och kinesiska satsningarna, men Europa kan, om länderna samlar sina styrkor. Sverige ska se till att flera av Europas rymdchampions har en svensk kärna. Så har svensk industri ofta vunnit: teknik byggd för egna behov blir en global framgång. Men de partnerskap som formas nu blir svåra att ta sig in i senare.
Nästa regering bör göra fyra saker:
1. En ansvarig, en plan, ett datum. Utse en nationell rymdsamordnare med mandat över departementsgränserna, och definiera rymden som ett nationellt säkerhetsintresse för att underlätta upphandlingar och skapa både säkerhet och rådighet. Samordnaren bör leda ett accelerationskontor för rymden, där svenska styrkeområden tas om hand.
2. Upphandla förmåga, inte komponenter. FMV och myndigheter för civil beredskap ska kunna köpa satellitkommunikation som tjänst, med krav på svensk eller europeisk kontroll. Samhällskritisk kommunikation bör i möjligaste mån inte vara beroende av utländska leverantörer. Upphandlingarna ska ge även mindre, högspecialiserade svenska bolag chansen att konkurrera och växa.
3. Gör Sverige till en motor i europeisk rymdindustri. Driv på i EU:s försvars- och rymdsamarbeten och använd de bilaterala försvarsavtalen med bland andra USA och Frankrike. Ta med svenska rymdbolag i statsbesök och i avtal direkt mellan regeringar, på samma sätt som för JAS Gripen.
4. Samla stat, akademi och industri kring robust rymdkommunikation. Inrätta ett nationellt forsknings- och demonstrationsprogram som bygger vidare på befintliga satsningar, men även är öppet för mindre bolag. Målet ska vara att försvar och samhällskritiska funktioner förblir uppkopplade även när markbundna nät störs eller slås ut.
Sverige är redan beroende av rymden. Frågan är om vi ska kontrollera den förmågan själva och bygga en ny svensk basindustri på köpet, eller köpa andras och hoppas att de finns kvar när vi behöver dem. Vi i industrin är redo. Nu behöver vi en stat som går före.
Per Norén, vd och koncernchef, Ovzon AB