Ännu en buffédebatt har uppstått. Några krogar i Malmö har nämligen infört en straffavgift för gäster som lämnar för mycket mat.
Konceptet buffé verkar väcka en slags djurisk instinkt, som sätter förståndet ur funktion. En krögare berättar om en kund som lassade upp tre kilo kött på tallriken och åt hälften. En annan tog en hel fisk på 1,2 kilo.
På en av restaurangerna har vissa nu börjat smussla ut sushirullar i servetter för att spola ned dem i toaletten och undvika böter, med stopp i avloppet som följd.
För mig låter avgiften rätt rimlig. Men så tycker jag också att det är olidligt plågsamt att lämna rester. Jag skulle förmodligen äta upp en mindre blomkruka om någon serverade den med tillräcklig entusiasm.
Jag har lärt mig att härda ut och skyffla in. Och det är väl hyfs, det är bra.
Det kommer delvis av, den numera politiskt inkorrekta, ”tänk på barnen i Afrika”-frasen som generationer av föräldrar använt. En tom tallrik var en moralisk prestation.
En gång ägnade jag tre timmar åt en hög med krabbkött och ris. Köket fick inte lämnas förrän allt var slut och det enda sköljmedel som fanns var äpplejuice. I lågstadiets matsal kämpade jag med mina fiskbullar så länge att jag missade lektioner.
Jag har lärt mig att härda ut och skyffla in. Och det är väl hyfs, det är bra. Är du hembjuden till någon på middag är det självklart att man äter upp, tackar och ser glad ut, oavsett vad.
Men reglerna sätts plötsligt ur spel när du har betalat för måltiden. På restaurang är det tillåtet att lämna rester eller skicka tillbaka maten. Det är lättare sagt än gjort. Särskilt när en eldsjäl står framför dig, med tindrande ögon.
Känslan var att någon när som helst skulle springa ut från köket och peka mot dolda kameror.
Jag minns när jag satt på en hyllad finkrog i Köpenhamn med ett växande illamående. Tio grådaskiga kycklinghjärtan flöt runt i en odefinierbar sörja.
Varken förr eller senare har jag stött på en mer engagerad, exalterad och energisk personal. De hade gjorde klart för oss att vi skulle få uppleva någonting fantastiskt.
Men för varje rätt som presenterades växte förvirringen. Vi ville så gärna bli hänförda. Ingredienserna och kombinationerna var uppseendeväckande och ovanliga. Men det smakade ... ingenting.
Känslan var att någon när som helst skulle springa ut från köket och peka mot dolda kameror. Något måste vara fel på våra smaklökar, tänkte vi. Inte kunde hundratals recensioner och alla ensamma krogbesökare (ett gott tecken) ha så fel?
Ingen drömmer om att servera en rätt som folk tvingar i sig av ren artighet.
Att laga något oätligt är nästan skickligt. Men vid kycklingrätten kastade alla i sällskapet in handduken, utom jag. Kallsvettig tuggade jag i mig hjärta efter hjärta. Att ge upp kändes som en skymf mot de tio kycklingarna, vars död skulle vara förgäves. Men främst ville jag inte krossa de stolta kockarnas hjärtan.
När servitören kom fram och plockade undan min tomma tallrik log jag matt och tårögt mot honom. Av lycka, tänkte han kanske.
Var det moraliskt rätt? Nja. Ingen drömmer om att servera en rätt som folk tvingar i sig av ren artighet. Men jag äter hellre dålig mat än att såra någon som ansträngt sig.
Kanske är det därför jag har svårt att uppröras över avgiften i Malmö. Jag behöver ingen bestraffning för att äta upp. Den finns redan inbyggd.