Slutsatsen är dramatisk. Enligt en färsk rapport från organisationen Oxfam orsakar den rikaste tiondels procenten i Sverige 50 gånger större utsläpp än de med lägst inkomster. Det är i snitt 198 ton koldioxid per person och år.
Svenska Oxfams policychef Hanna Nelson menar att det är en pusselbit som saknats i debatten om klimatförändringarna.
– Om den rikaste 0,1 procenten ska vara i linje med Parisavtalet (för att minska klimatpåverkan så att den globala uppvärmningen hejdas, reds anm) så måste de minska sina utsläpp med 99 procent. Det behöver ju flaggas, säger hon.
Men siffran är kraftigt ifrågasatt. Det är forskningsinstitutet Stockholm Environment Institute (SEI) som tagit fram underlaget åt Oxfam. SEI gör antagandet att det finns ett i stort sett linjärt förhållande mellan inkomst och klimatpåverkan, om man exkluderar de lägsta och absolut högsta inkomsterna. Det betyder att SEI antar att en person som tjänar 20 miljoner kronor per år orsakar mer än 40 gånger större utsläpp än den som tjänar 459 000 kronor (medianinkomsten för heltidsarbete 2025).
Kritiseras för osäkerhet
David Andersson, senior forskare i fysisk resursteori på Chalmers, säger att den modell som SEI använder har en stor osäkerhet.
– För att bättre fånga sambandet måste man fånga tre effekter: höginkomsttagare konsumerar mer men sparar också mer, de köper en annan blandning av varor och tjänster, samt betalar mer för kvalitet, varumärken och attraktiva lägen, säger han.
SEI:s beräkningar är inte helt linjära. Dels antas att alla har ett visst bidrag till utsläppen, även de som har noll i inkomst. Dels sätter SEI ett tak för hur stora utsläpp en enskild individ antas kunna orsaka. Taket är 3 000 ton, motsvarande en inkomst på flera hundra miljoner kronor per år. Efter det antas klimatpåverkan inte öka ytterligare.
Men det är ett väldigt högt tak enligt David Andersson.
– Våra preliminära beräkningar, baserade på observerade konsumtionsdata, pekar på betydligt mindre än 50 ton för den rikaste procenten. Vår data är dock också svag i toppen, så 50 ton kan inte uteslutas, säger han och tillägger:
– Skillnaden mellan 50 och de superrikas 198 ton är nära 150 ton. Om hela den skillnaden kom från flyg skulle den grovt motsvara en privatjetresa tur och retur till Sydeuropa varannan helg med två resenärer. Det låter ju extremt.
SEI:s metod har även kritiserats i en artikel av Antonin Pottier i den vetenskapliga tidskriften Ecological Economics.
”Sammanfattningsvis är utgifterna jämnare fördelade än inkomsterna mellan olika inkomstgrupper, och koldioxidutsläppen är i sin tur jämnare fördelade än utgifterna”, skriver han i artikeln och förtydligar att antagandet att utsläppen ökar i takt md inkomsterna inte har stöd i vetenskapen.
Svaret: Stöd av tunga forskare
Hanna Nelson hänvisar till SEI för hur modellen är uppbyggd men hon säger samtidigt att Oxfam är trygg med deras modell.
– Modellen har stöd av andra tunga forskare. Andrew Oswald, Lucas Chancel och Thomas Piketty (som bland annat är känd för förslag om skatt på superrika) kommer alla till de här slutsatserna.
Emily Ghosh är ansvarig för området klimat och jämlikhet inom Stockholm Environment Institute. Hon besvarar SvD:s frågor om kritiken i ett mejl.
”De uppgifter vi presenterar är modellbaserade uppskattningar, inte direkta mätningar av utsläppen från Sveriges rikaste 0,1 procent, en grupp som omfattar omkring 10 500 personer. Det innebär att enskilda individers utsläpp kan skilja sig kraftigt från det beräknade genomsnittet på 198 ton CO₂ per person”, skriver hon.
”Vi har inte själva analyserat olika konsumtionskategorier, men annan forskning pekar på transporter (fler flygresor, privatjet och stora bilar) samt stora eller flera bostäder som de främsta drivkrafterna bakom de höga utsläppen bland de allra rikaste.”