Ska man vara med i Aftonbladet för evigt om man en gång sagt ja till att medverka?
Måste den artikeln alltid vara bland det första som kommer upp om ens namn googlas?
Det här pågår det en spännande diskussion om i flera medier. Anledningen är att det blivit så mycket vanligare att personer hör av sig till oss, och andra redaktioner, och ber oss radera gamla artiklar om dem. Eller att vi allra minst tar bort efternamn och bild.
Samtidigt som vi diskuterade de här frågorna på min redaktion skrev Jönköpings-Postens chefredaktör Patricia Svensson om samma sak. Hon berättar att jättemånga vill bli nedplockade från sajten och förklarar varför hon nästan alltid säger nej: ”Om jag gick alla till mötes skulle JP:s teckning av vår bit av världen bit för bit filas ned och få luckor. Till slut blir bilden fragmentarisk, en justerad version av den verkliga historien.”
Patricia Svenssons beskrivning är fin och hon argumenterar bra. För även artiklar som kan tyckas irrelevanta tre, fem eller femton år senare är viktiga ögonblicksbilder ur vår gemensamma historia. Så som den dokumenterats av oss på Aftonbladet. Helheten spelar roll och börjar vi efterhandsstäda i historien kommer vi till slut få en mindre sann bild av vår värld. Hur den är och hur den var. Vem som gjorde vad. Det här tror jag på som publicist. Och jag menar att det är viktigt att vi inte lättvindigt tummar på de principerna.
Samtidigt förstår jag förstås försvarsadvokaten som mejlar och ber oss ta ner den 20 år gamla artikeln om hens ”viktresa”. Att den artikeln i dag hamnar högst upp när man söker på advokatens namn fanns antagligen inte med i beräkningarna när hen tackade ja till att vara med i Aftonbladet. Då kan vi ibland, trots vår motvilja att skära bort bitar ur arkivet, ta bort både bilderna och efternamnet från artikeln.
Ett rakt nej blir det däremot till den person inom näringslivet som vi tidigare granskat och ställt till ansvar – och som nu tycker att detta gamla avslöjande gör det svårare för personen att etablera nya bolag. Om den personen vill slippa förknippas med sin historia hänvisar jag till Googles formulär för ”rätten att bli bortglömd” i sökresultat.
Det här är min syn som ställföreträdande ansvarig utgivare för Aftonbladet. Men också hos oss på redaktionen finns olika sätt att tänka kring frågan. Inte minst för att det kan bli svårare att få folk att ställa upp på intervju om de får veta att den intervjun alltid ska finnas kvar online.
I Dagens Media har Sara Grundberg, som är PR-konsult, skrivit ett slags svar till Patricia Svensson om att rensa bort gamla artiklar. Hon har en annan syn på saken, och tar upp just risken att färre ska vilja vara med: ”Och hur tror medierna att människor ska vilja ställa upp i intervjuer eller tipsa en journalist i framtiden, om priset är att synas i resten av livet?”. Det är rätt fråga att ställa.
Grundberg skriver sen lite raljant att svenska medier tror sig ”veta bäst vad läsarna, tittarna eller lyssnarna eller demokratin behöver”. Jag ska inte säga att jag håller med om den beskrivningen helt, men jag ska ge henne delvis rätt: Min övertygelse är att medier – journalister, mediechefer och publicister – behöver ha en tydlig uppfattning i de här frågorna. De kan inte bara lyssnas in, slutsatser kan inte bara mätas fram. Den väg man går på måste bygga på en idé om vad redaktionens och mediets roll och ansvar är. Därför är det så välkommet att till exempel Patricia Svensson som chefredaktör ger sig in i den här diskussionen.
Utgångspunkten för Aftonbladet måste, menar jag, vara att det vi en gång publicerat förblir publicerat.
Men varje publicistiskt beslut är unikt. Det är inte bara en klyscha, den råkar vara sann också.
Alltså kan svaret på frågan om avpublicering eller inte, aldrig vara givet på förhand.
Eric Rosén är publicistisk redaktör och ställföreträdande ansvarig utgivare för Aftonbladet