Det här är en argumenterande text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.
SLUTREPLIK | KRIMINALVÅRDEN
I SvD den 9 oktober kritiserade jag Kriminalvårdens mycket anmärkningsvärda prognoser över framtida kapacitetsbehov. Kritiken gällde att man varken har beaktat sekventiella effekter – alltså att olika delar av kriminalvården påverkar varandra – eller inkapaciteringseffekter, alltså att inflödet av nya klienter påverkas av att mycket brottsbenägna personer hålls inlåsta längre. Sammantaget riskerar detta att leda till en enorm överskattning över tid.
I sin replik ger Kriminalvården mig märkligt nog delvis rätt – man har bortsett från viktiga effekter. Ändå vidhåller man att prognoserna ger en rättvisande bild, där Sverige om ett antal år kommer att behöva ett av de högsta antalen platser per invånare i västvärlden, mångdubbelt fler än jämförbara länder.
Här bekräftas mycket av den problembild som jag vill rikta fokus mot: underlaget för den största utbyggnaden av det svenska rättsväsendet i modern tid vilar mer eller mindre på gissningar som vidhålls trots uppenbart orimliga resultat.
Vad gäller frågan om dubbelräkning återstår flera frågor. I den mest uppmärksammade prognosen, den från 2025, konstateras att sådana effekter inte har inkluderats. I senare rapporter säger man sig ha beaktat vissa av dem. Det är dock oklart hur, eftersom ingen metod redovisas.
Innebär det till exempel att man, vid beräkningen av den knappa fördubblingen av antalet frivårdsklienter till 2028, har räknat bort ett stort antal nyhäktade? Frivårdsklienterna tillhör samhällets mest återfallsbenägna personer, och kriminalvård är dessvärre i regel en cykel snarare än en kedja.
Än märkligare är resonemanget om inkapacitering. Kriminalvården erkänner att man inte tar hänsyn till effekten, men menar samtidigt att det finns goda skäl att bortse från den eftersom den är mycket svår att uppskatta.
Att det är komplicerat stämmer förvisso, men att något är svårt att uppskatta betyder givetvis inte att parametern saknar betydelse. Ett annat sätt att säga samma sak är att man har satt en helt central parameter till noll.
Man modellerar i själva verket ett ytterlighetsfall: hela inflödet behålls, men utflödet minskar kraftigt. Över tid ackumuleras enorma fel, vilket troligtvis ligger bakom prognostiserade ökningar på hundratals procent inom ett decennium.
Självklart ska man undvika glädjeprognoser och alltför optimistiska bedömningar av det framtida platsbehovet. Men om det är förenat med betydande osäkerhet att inkludera återfall, vilka fel riskerar då att uppstå när faktorn ignoreras helt? Om man bortser från en svårbedömd men avgörande faktor, kan man då ens göra en prognos? Och, än mer anmärkningsvärt, lägga den till grund för mycket offensiva utspel på svenska tidningars förstasidor?
I grunden tycks vi vara överens om en sak: att modellera brottslighet är svårt. Kriminalvården har fått ett synnerligen otacksamt uppdrag att hantera stora förändringar och brister som har varit genomgående i tidigare utredningar och förarbeten. Ingen har haft förmågan att göra de analyser vi behöver, vilket är ett stort problem. Det är just därför sådan specialistkompetens behövs i och omkring Regeringskansliet.
För politiken återstår två grundläggande frågor om rim och reson: Är det sannolikt att Sverige får nivåer som är mångdubbelt högre än i andra länder med liknande straffsystem, inte minst Danmark? Och är det rimligt att fortsätta på en väg där ingen kan ge politikerna ett bättre underlag än detta för viktiga straffrättsliga beslut?
Adam Danieli
idéchef, Timbro