På tisdag ska amerikanerna gå till kongressval. På många håll ska dessutom delstaternas poster väljas, och lokala funktioner som borgmästare och sheriffer.
Som om det inte är nog blir det också folkomröstningar om konkreta politiska förslag i flera delstater. I Kalifornien gäller det ”Proposition 40”. Personer som har tillgångar på mer än 1 miljard dollar ska betala en engångsskatt på 5 procent.
Förmögenhetsskatt, alltså skatt på tillgångar, har länge varit närvarande i den amerikanska debatten. En av de mest namnkunniga förespråkarna är Bernie Sanders, som försökt bli Demokraternas presidentkandidat två gånger.
Han är visserligen från östkusten, men det är inte så förvånande att även han riktar blickarna mot västkusten. Ingen annan delstat har som Kalifornien kommit att symbolisera både innovationsförmåga och rikedom. Silicon Valley är för vissa en vagga för kreativitet, andra ser en trakt som gjort ett fåtal personer oanständigt rika.
Resultatet från folkomröstningen kommer att ha betydelse för den kampanj för införande av förmögenhetsskatt som bedrivs runt om i västvärlden.
Även här hemma finns en risk att kraven på en förmögenhetsskatt vinner terräng. Vänstersidan brukar visserligen inte använda just det ordet, utan nöjer sig med ”miljardärsskatt”. Socialdemokraterna brukar vara noga med att säga att den gamla sortens förmögenhetsskatt som fanns fram till 2007 inte är aktuell. Men det är inte några lugnande besked, för med denna skatt ligger djävulen inte i detaljerna. Det är helheten som är problemet.
Gemensamt för alla idéer om förmögenhetsskatt är att de beskattar redan beskattade tillgångar. Det handlar också om tillgångar som oftast inte är kontanta, eftersom det är företagsägare det handlar om. Gemensamt är också att förespråkarna vill hitta sätt att hindra att skatten planeras bort eller att tillgångar flyttas till andra länder.
Det är av det sistnämnda skälet som den föreslagna skatten i Kalifornien är retroaktiv, den gäller tillgångar som fanns den 1 januari 2026.
Av samma skäl brukar förespråkarna av en förmögenhetsskatt vilja att den förenas med en exitskatt, så att tillgångar inte kan lämna landet. Därmed kan de belåtet påstå att det inte blir någon kapitalflykt, eftersom sådana transaktioner stoppas vid gränsen.
Men politiker och vänsterekonomer som säger att just deras förslag till förmögenhetsskatt är utformat så att det inte får negativa konsekvenser talar mot bättre vetande.
När vänsterpartisterna på sina valaffischer slog fast att ”miljardärsskatt drabbar ingen fattig” så har de fel. Den skulle slå mot entreprenörskap och tillväxt – och därmed mot hela samhällsekonomin.
När förespråkare säger att en sådan skatt skulle ge ett välbehövligt tillskott till välfärden överdriver de – den svenska förmögenhetsskatten utgjorde 3,5 promille av de totala skatteintäkterna. Skadeverkningarna var mångfalt större när hundratals miljarder kronor lämnade landet.
Den omätbara skadan gällde investeringar som inte ägde rum, om innovationer som aldrig förverkligades. Men den ekonomiska utvecklingen under 2010-talet ger en indikation om vilka positiva krafter som fick utrymme när den mest problematiska skatten hade slopats. Innovationsklimatet blomstrade, startup-scenen fick liv, börsnoteringarna slog Europarekord, svenska folket blev rikare och reallönerna steg.
På kontinenten råder social oro med demonstrationer och kravaller. I USA lurar missnöje med de ekonomiska klyftorna ständigt under ytan. Men de länder där missnöjet är som störst är också länder där liberal ekonomisk förändring behövs. Det är länder med ohållbara pensionssystem, skenande statsskulder och politiker som inte förmår att genomföra nödvändiga reformer. Förmögenhetsskatt löser inga ekonomiska problem i de länderna.
Sverige är i en speciell situation. Den tyska sociologen Rainer Zitelmann har visat att en övervägande majoritet av svenska folket ser positivt på rika. Svenskarna ser i ovanligt liten utsträckning skillnader mellan rika och fattiga som ett stort problem. I 33 av 36 länder anser en majoritet att det ekonomiska systemet behöver stora förändringar eller omfattande reformer. Men inte i Sverige.
Svenskarna är helt enkelt inte avundsjuka. Ta vara på det, och starta inte ett nytt experiment som slår mot svensk tillväxt.