IN MEMORIAM. I ungdomen förkastade vi Gullan Bornemarks sånger. ”Sudda sudda bort din sura min”, var inte det en förolämpning? En symbol för en vuxenvärld som förvägrade oss ilska. Ha! Vi var lika förstörda av Gullans optimism som 1970-talets barn säger sig ha blivit av ”Vilse i pannkakan”.
Gullan Bornemark stod med ena benet i 1950-talet och allt lät väldigt positivt, hejigt och liksom hemmafruligt. Hon sjöng om en busig valp man måste ha tålamod med, en kär liten ponny eller en Oskar som förmodligen hade gömt sig i kakburken. Hjälp, så käckt!
Men när jag nu vid budet om Gullan Bornemarks död tänker tillbaka på vad hon faktiskt har gjort för barnmusiken känner jag mig rätt ödmjuk. Jag grips rentav av vördnad när jag märker hur hennes visor fortfarande har förmåga att framkalla kolsyra i kroppen, så som de gjorde när albumet ”Sudda sudda” snurrade på skivtallriken i mitt barnrum. Och vad var det egentligen för fel med att vara lite glad?
Gullan Bornemark hade, som få andra barnviseartister av i dag, fullständig koll på hur man skulle skriva sånger så att barn kunde och ville sjunga dem. Detta kom hon fram till tillsammans med barnen på musikleken Blåklockan i Malmö där hon arbetade i ett halvt sekel. Hon prövade sitt material på dem och verkade de ha tråkigt så ändrade hon på sången eller sig själv.
Vår gemensamma sångskatt krymper. Frågar man vem som helst i övre medelåldern gissar jag att de kan nämna minst två Gullan Bornemarksånger. ”Är du vaken Lars” och ”Sudda sudda”. Min egen favorit var och är ”Vad det är härligt att gå i solen”, som jag gärna sjunger än i dag med en tår i ögat.
I intervjuer har Bornemark ofta sagt att barn gillar kluriga rim och roliga ord. Hon visste också att deras röster har ett omfång på ungefär fem toner och att det är otroligt viktigt att röra sig där, annars kan de helt enkelt inte sjunga med.
I dag tycks skapelseprocessen vara en helt annan, musikerna utgår från föreställningar om vad som rör sig i barnens innersta, men musiken är inte anpassad för att de ska kunna sjunga den. Vuxna musiker spelar för barnen men inte tillsammans med dem. På Gullan Bornemarks skivor är barnen med och sjunger, för full hals.
Jag har ingen aning om vad som sjungs på förskolor i dag, men förmodligen inte Gullan Bornemarks låtar. Förskolepedagogernas musikundervisning på Lärarhögskolan är i alla fall närmast obefintlig. Och hänvisade till sig själva famlar säkert pedagogerna efter en repertoar som både de och barnen kan sjunga.
Gullan, kom tillbaka, allt är förlåtet.
Gunilla Brodrej är kritiker och redaktör på Expressens kultursida.