Fråga en valfri vänsterlutande politiker i valfritt västland vad hon har slagits för i sitt liv och hon kommer att svara ”jämlikhet”. Vänsterpartier har ibland haft andra lidelser men som generellt sammanhållet politiskt projekt är jämlikhet vänsterns mål och mening.
Ställ sedan samma fråga till valfri högerlutande politiker och hon kommer att svara ”frihet”. Det finns såklart högerpartier som ibland fokuserat på andra frågor men över tid har den skandinaviska högern, den tyska, den brittiska och amerikanska under decennierna prioriterat frihet för individer, familjer och företag och stått emot vänsterns jämlikhetsprojekt.
Jämlikhet och frihet samexisterar i samhället som det är. Vi har till exempel jämlikhet inför lagen och frihet att yttra vår mening. Men som politiska projekt, som vad nästa mandatperiod ska handla om, hamnar jämlikhet och frihet nästan alltid i konflikt och särskilt i marknadsekonomier.
”Konflikten mellan jämlikhet och frihet gör att politiker och partier måste välja.”
Några exempel: Ett skattesystem som skapar jämlikhet minskar individers frihet att disponera sina inkomster och sitt ägande. Ett fritt företagande ökar friheten att prova sina idéer på marknaden men minskar jämlikheten när några lyckas och blir rika.
Ett fritt skolval ökar elevernas frihet att utforma sin skolgång men minskar jämlikheten mellan olika skolor. Privata vårdförsäkringar ökar friheten att få vård när man vill men minskar jämlikheten i vårdkön. Att kunna arbeta i hemmet ökar friheten för individerna men minskar jämlikheten mellan yrken eftersom många arbetsuppgifter är bundna till arbetsplatsen.
Konflikten mellan jämlikhet och frihet gör att politiker och partier måste välja. Vänstern tenderar att välja jämlikhet – inte överallt och inte hela tiden – men i huvudsak. Högern tenderar att välja frihet. Detta är grunden i den så kallade vänster-höger-skalan. Konflikten är ingen lyx, den är inte till för att politiker ska ha något att gräla om, den är på riktigt och beständigheten beror på att den är tidlös.
Lika tidlöst är att politiska aktörer då och då hävdar att konflikten mellan vänster och höger är överspelad. När Miljöpartiet påbörjade sin långa resa i svensk politik sa företrädarna att partiet stod för något annat än höger och vänster. När SD kom in i riksdagen hade även det partiet samma självbild. I dag är MP tryggt vänster och SD har gått åt höger. De har nämligen tvingats välja i riksdagsarbetet.
På samma sätt kan aktörer mena att de står i mitten av vänster och höger. Mitten som politiskt projekt, det vill säga en kompromiss mellan jämlikhet och frihet, kan vara relevant. När Folkpartiet på 1970-talet samtidigt var för välfärdsstatens jämlikhetsprojekt och för en fri marknadsekonomi hamnade partiet i mitten av den tidens konflikt mellan vänster och höger.
Men även mittenpartier måste till slut välja och Folkpartiet har alltid prioriterat frihet. Därför har partiet suttit i regering med Moderaterna och aldrig med Socialdemokraterna.
Just nu är Centerpartiet den politiska aktör som säger sig vara i mitten. Men den positionen är inte sakpolitiskt relevant för C. Centerpartiet är i alla viktiga ekonomiska frågor ett tydligt högerparti som prioriterar ekonomisk frihet framför jämlikhet. Centerpartiet kan hävda att man står i mitten mellan V och SD men där finns ytterligare fem andra partier varav två är vänster och tre är höger. Och på den så kallade GAL–TAN-skalan är C absolut inget mittenparti.
Orsaken till att Centerpartiets ledare Elisabeth Thand Ringqvist misslyckades i sin sonderingsrunda är att de partier hon hoppades på, S, MP, KD och L, prioriterar olika i grundläggande höger-vänster-frågor. S och MP vill till exempel använda skattesystemet för att skapa jämlikhet. KD och L vill i likhet med C prioritera individernas frihet att disponera sin egen inkomst.
Det finns såklart många frågor där partierna är eniga, som att vara kvar i EU och behovet av tillväxt. Men partierna vill driva EU-projektet åt olika håll och de har olika syn på vilken politik som bäst driver tillväxt.
I den breda socialpolitiken står för övrigt SD närmare mitten än C och kan ibland klart prioritera jämlikhet, till exempel i tandvården.
Talmannen bör nu avtvinga C ett val. Vi kan inte tillbringa fler veckor i tvehågsenhetens dalsänka. Antingen släpper C fram en vänsterregering med Andersson. Då kommer C under hela mandatperioden tvingas kompromissa med S, MP och V. Eller så släpper C fram en högerregering med Kristersson. Den regeringen kommer att vara beroende av SD för att få igenom sin politik. Om C inte orka välja går Sverige mot extraval. Då vinner högern och Kristersson bildar regering.