Maria G Francke är kulturchef.
Jag var ett litet präktigt pianobarn och började spela redan när jag var fyra år. Jag spelade allt jag kom åt, men eftersom jag var barn låg Gullan Bornemarks visor nära till hands. Titlarna är för evigt inetsade i mitt minne: ”Sudda sudda”, ”Herr Gårman”, ”Är du vaken Lars?”. ”Min ponny”, ”Gå i solen”. Och ”Valpen min”.
Under många decennier, 1952-2007, drev Gullan Bornemark en musikskola för barn, Blåklockan på John Ericssons väg i Malmö. såväl hennes man som barn var involverade när hennes sånger spelades in på skivor och framfördes på turnéer.
När Gullan Bornemark skulle komma till Trollhättan var det därför självklart att jag skulle dit. Troligen var min lekskola involverad på något sätt, jag kommer inte riktigt ihåg.
Detta är mitt minne: att jag vid det tillfället fick spela fyrhändigt med Gullan Bornemark, och det var just ”Valpen min” – som egentligen hette ”Skojiga valpen” – vi spelade tillsammans. Min mamma pratade om detta tillfälle i åratal, så även min pappa som var den i familjen som var drivande i ting som rörde familjens olika hundar.
Det var många jobbiga slitningar i min familj genom åren men detta var något som förenade mina föräldrar för alltid: stoltheten över att deras dotter hade spelat fyrhändigt med Gullan Bornemark! Mitt eget minne av händelsen är mycket diffust, det hela måste ha tilldragit sig innan jag började skolan. Men var för sig höll mina föräldrar en monolog om den stora tilldragelsen när deras dotter fick träffa en så stor stjärna.
För en stjärna var hon – Gullan Bornemark förekom överallt när jag var liten: hennes sånger sjöngs i lekskolan, hon var på radio i något som hette ”Småbarnskvartar”, hon var med på tv. Hon var nog faktiskt också en av de kända svenskar som kunde benämnas med enbart sitt förnamn – à la Carola – och alla visste genast vem hon var. Hon var helt enkelt folkkär.
Arvet efter henne är stort: en lång rad skivor och sångböcker med odödliga barnvisor. Hennes image var glad och käck och det finns nog ingen vuxen i världen som kan ha några traumatiska minnen av hennes verk.
Gullan var glädje och gemenskap och jag känner bara värme när jag tänker på henne. Det är något fint.