Det här är en text från SvD Ledare. Ledarredaktionen är partipolitiskt oavhängig med beteckningen obunden moderat.
Såväl i pressen som på sociala medier hör man den ena efter den andra borgerliga debattören oja sig över den politiska situationen. De rödgröna presumtiva regeringsbildarna kritiseras som lättsinniga, ansvarslösa och tidsslösande; det fruktas för en urholkning av demokratin och ökat politikerförakt, ses rentav som en fara att staten står still. Till stor del är detta förstås illa dold skadeglädje, men jag upplever ändå att många till höger faktiskt på allvar finner rådande situation problematisk. Fast det är den ju inte alls!
Sanningen är att vi inte kunde ha en trevligare sorts styre än det vi har just nu – och ju längre regeringsbildningsprocessen drar ut på tiden, desto bättre blir det för Sverige.
Har man den minsta lilla klassiska liberal inom sig så är ju en expeditionsministär det optimala styret. En regering som visserligen lagligt får gripa in – men som av hävd låter bli att göra det, såvida det inte blir krig eller allvarliga kriser. Bildskön laissez-faire! Är det inte så man önskar att det alltid skulle vara? Nu kan vi få leva som vi vill, och näringslivet rusa på utan ständigt nya ändringar av spelreglerna.
Varje vecka försenad regeringsbildning är en till vecka i trygghet.
Men även den lille konservative inom en kan vara förnöjd, drömma sig tillbaka till det vackra tankespråk som hängde på studentföreningen Heimdals vägg under studentåren: ”Förändring är förnedring”. När får man annars en politiker att hålla sig tillbakalutad och bara göra små justeringar? En expeditionsministär genomför inga uppslitande reformer, inte åt det håll man vill – men heller inte dit man inte vill. Man vet vad man har, men inte vad man får, så stillastående är ändå bäst... En lugn tid när man kan smutta portvin i gungstolen.
Därtill, om vi drabbas av en svår ekonomisk kris, än sämre säkerhetsläge eller rentav krig, så har vi ju faktiskt en stabil, pålitlig regering på plats och som i sådana frågor har lika stort utrymme att agera som om den hade vunnit valet. Varje vecka försenad regeringsbildning är en till vecka i trygghet, med en allt erfarnare och mer populär samling ministrar.
För något år sedan klagade jag för en god vän, som varit aktiv i politiken, att den borgerliga regeringen knappt fått igenom några av sina vallöften de första åren. ”Först nu börjar det hända bra saker, och om ett år förlorar de säkert makten – och då ändrar väl vänsterregeringen tillbaka allting. Allt kommer att bli som KD:s vårdnadsbidrag 1994!” Min goda vän tog en klunk Pommac, log en aning och förklarade sedan för mig som för ett barn om utredningar, remissrundor, propositioner... I korthet, det tar nästan tre år att genomföra en större reform i Sverige.
Med det i bakhuvudet är en utdragen regeringsbildning inte bara en trivsam semester, under vilken man kan lindra sin sorg över valförlusten, utan varje vecka den nya regering dröjer innebär en reform mindre. Skulle en rödgrön regering spricka ett knappt år före valet, då koalitionsregeringar alltid är som svagast eftersom partierna måste visa sig ståndaktiga i hjärtefrågor inför väljarna, är regeringsbildningstidens längd helt avgörande. Får en regering bara 2,5 år hinner de knappt genomföra någonting.
Förra gången, 2018, tog det 134 dagar för dem att få till en regering. Jag håller tummarna att det ska ta ännu längre tid denna gång.