3-6 år: ”Jag vet allt om världen” av Lotta Olsson (text) & Emma Adbåge (bild), Rabén & Sjögren
“Vad är världen? Hur ser den ut? Det beror på vem du frågar.” Baksidestexten på Lotta Olssons och Emma Adbåges nya bilderbok “Jag vet allt om världen” är rätt torr, både alldeles för ekande stor och alldeles för trångt akademisk – men så öppnar jag den rektangulära volymen och blir, naturligtvis, genast insugen i ett svindlande, humoristiskt och eftertänksamt äventyr.
Med “naturligtvis” syftar jag på det faktum att Adbåge och Olsson är två av den svenska bilderboksvärldens giganter. Det är klart att även de ibland, tillsammans eller med andra samarbetspartners, ger ut mellanböcker, men lägstanivån är ändå alltid tillfredsställande hög. Deras känsloserie, där fenomen som glädje, ledsenhet och ilska gestaltas fåordigt och genialt, blir nog klassiker för riktigt små barn.
Den här gången är det då världen det handlar om – men vems? I tur och ordning följer vi med i maskens, hamsterns, kattens, hundens, fågelns och fiskens säregna universum. Allt med utgångspunkten att just den världen är den rätta, den man vet allt om – den enda, helt enkelt. Att tillvaron för en mask är “Massa mull. Munnen full.” blir alldeles självklart, liksom den vitt omfamnande överblicksvärlden som är fågelns – här blir perspektivet också taktilt kittlande med hjälp av ett par uppslag som viks ut.
Idén är rolig och allvarlig samtidigt, ger stöd till insikten att man inte kan räkna med hur livet upplevs inifrån någon annans sinne och kropp. Och framför allt hur genomträngande stark subjektiviteten är: din värld är din.
Sedan är det ju också så att Olssons språkhantering är vital, för om man ska ge sig på att rimma i barnböcker måste det vara precis ett sådant här flödande rytmiskt ordtrolleri – och Adbåges illustrationers böjliga former är lika oumbärliga de, i sin kombination av vaga silhuetter och uttryckligt kroppsspråk.
Med halva året passerat tänker jag att det här kommer vara en av årets allra finaste bilderböcker.
3-6 år: ”Välkommen till känslornas hotell” av Lidia Branković (övers. Caroline Bruce), Alfabeta
Det finns många sätt att ta sig till Känslornas hotell. Dit kommer gäster till fots, i bilar, i flygplan, i en luftballong, i en ubåt… Väl framme välkomnas de av hotellets direktör, en flicka i röd uniform med piccolohatt under vilken håret breder ut sig som en vit flod av snö och bildar underlag för alla de besökandes väg till entrén.
Första uppslaget i den tyska konstnären Lidia Branković debutbok “Välkommen till känslornas hotell” slår genast an tonen. Detta är verkligen ett välkomnande; här får alla plats och här döms ingen för sina egenskaper. Känslan Ilska är lika önskad som känslan Frid (även om den lilla direktören nog ibland hoppas att den sistnämnda ska stanna för alltid). Fast en gång gjorde direktören ett misstag och placerade Ilska i ett litet rum långt bort, för att inte störa de andra gästerna. Det var inte så bra. Väggarna krackelerade och det stod klart att man måste ge Ilska ett stort rum där hon kan föra oväsen, för då stannar hon inte så länge, och inte förvandlas hon till vare sig Skuld, Förtvivlan eller Skam.
Det kan alltså vara rätt svårt att sköta hotellet, och om de besökande känslorna ställer för många krav flyttar ytterligare en gäst in, vid namn Oro.
Fungerar dessa förkroppsligade abstraktioner då i en bilderbok för barn? Först tänker jag att nej, det är för krystat, en intellektuell vuxenunderhållning utklädd till leksakslåda, med en liten flicka som hårt arbetande psykoterapeut.
Men efter några genomläsningar känner jag att jo, det fungerar visst; det var mina egna fördomar som låg i vägen. Det är en finstämd historia med roliga, färgstarka illustrationer, något att läsa långsamt och diskutera undan för undan. Man kan stanna upp vid det som är gripbart för barnet. Och för en själv. Som när det känns tungt att sköta ett helt hotell ensam. Då kan man få hjälp av en gäst; till exempel Självkänsla, någon att hålla i handen tills det känns bättre.
Branković lyckas gestalta och balansera sin känsloskildring utan att vare sig värdera, moralisera eller bli sentimental. Tonen är enkel, rakt på sak och innerlig, och det är inte förvånande att boken med sitt universella tilltal och innehåll redan är översatt till mer än tjugo språk.
”Åh vilken natt” av Guilherme Karsten (övers. Lotta Lyssarides), Alfabeta
Ibland behöver man bara lite situationskomik för att kunna somna gott. Och till det funkar brasilianske Guilherme Karstens bilderbok “Åh vilken natt – en rolig godnattsaga” alldeles utmärkt. Det börjar med själva det höga, smala formatet: en bok med måtten 38 gånger 18 centimeter ser man inte ofta och det vill till nya handgrepp för att bläddra sig fram i den här volymen, som också innehåller flikar att lyfta på. Det piggar upp direkt.
Berättelsen är enkel och välkänd. Hela höghuset sover äntligen. Men så vaknar Lill-Giraffen igen efter en lång kamp med båda de trötta, krokhalsade föräldrarna, och väcker krokodilen på våningen under som dåsade i sitt badkar. Och krokodilen väcker apan, som väcker elefanten som… ja, till slut är det kaos i varenda lägenhet. Men det räddas till slut upp av en kollektiv godnattsaga. Så kan hela huset lugna sig tillsammans, och natten sänker sig över det igen.
Karsten har tidigare på svenska givit ut “Fyra tjuvar och Oskar”, också det en historia med gott humör om en liten pojke som ska hjälpa sina inbrottstjuvar till farbröder att rita en karta över banken, vilket inte går väl. Årets bok är enklare, textfattigare och rakt på sak, där de tydligt tecknade, färgintensiva bilderna bär på mycket av komiken. Som vimpeln bredvid tigerns säng. Där står det helt enkelt “Åh tigern”. Betydelsen får man lägga in själv.
Eller, och det är förstås till den vuxne läsaren, apans inramade bananbild med texten “Ceci n’est pas une banane”.