Beskedet från Volvo Cars om att omkring 2 000 anställda i Sverige kan sägas upp är ett hårt slag mot Göteborg och svensk industri.
Jag blev själv arbetslös under nittiotalskrisen, när byggbranschen där jag då arbetade stod helt still, och vet hur tungt det kan vara. Plötsligt ställs vardagen på ända. Räkningarna ska fortfarande betalas, barnen ska ha sina julklappar och alla framtidsplaner sätts på pause. Ovissheten kan vara svår att bära, inte minst när man gjort allt rätt – utbildat sig många år, kanske till och med flyttat sin familj för arbetet, och arbetat hårt.
Tyvärr är det inte en ljus arbetsmarknad som många av de drabbade möter. Bara häromdagen gick även Microsoft ut med globala varsel. Systemutvecklare, civilingenjörer och andra tekniktunga roller är några av Göteborgs och Sveriges vanligaste yrken, men också blivit några av de mest utsatta för den snabba teknikutvecklingen. Tusentals människor vars kompetens arbetsgivarna nyss slogs om behöver nu själva slåss för att överhuvudtaget ha en stabil försörjning.
Det här är inte unikt för Sverige. Även Tyskland och andra EU-länders fordonsindustri är i djup kris. Vi är, som det så ofta brukar heta, ett litet och exportberoende land. Vår egen påverkan på Trumptullar, Trumpkrig, ryska anfallskrig i vårt närområde, AI- racet, klimathotet och andra globala skeenden som påverkar industrin är begränsad, men det innebär inte att vi står helt maktlösa. Det är ingen naturlag att vi ska ha högre arbetslöshet än nästan alla länder i Europa.
Vi är ett rikt land med högutbildad arbetskraft, en framgångsrik företagskultur, framstående forskning, ett gott anseende i världen och en enorm innovationsförmåga, både inom startup-sektorn och de större industribolagen. Det är tillgångar som borde ge oss bättre möjligheter att möta kriser, skapa nya jobb och ta ledningen i nästa industriella omställning. Sverige kan bättre än massarbetslöshet och uteblivna industrietableringar. En ny regering måste komma på plats så snabbt som möjligt och återupprätta en statlig industripolitik värd namnet.
Vi måste hålla rak kurs i den gröna omställningen, både i Sverige och i EU. Att EU agerar med ryckighet i sin egen klimatpolitik är förödande för euorpeisk bilindustri, som behöver långsiktiga planeringsförutsättningar. Även i energisystemet behövs långsiktighet och att vi producerar mer grön el, både på kort och lång sikt. Vi behöver investera i laddinfrastruktur och ekonomiska reformer som gör det möjligt för både företag och vanligt folk att ställa om till elbil och bygga ihop vårt land med modern järnväg.
De statliga tillståndsprocesserna måste gå snabbare. Företag som vill investera och skapa jobb ska inte behöva fastna i byråkratiska processer längre än nödvändigt. När investeringar och etableringar fördröjs riskerar Sverige att förlora jobb till andra länder.
Nästa regering behöver återställa Tidö-regeringens nedskärningar på och detaljstyrning av de statliga forskningsanslagen. Industrin vittnar om hur kriterierna blivit snävare och mer detaljstyrda. Det hämmar industrins möjlighet att bidra till innovation. Sverige kommer aldrig kunna konkurrera med exempelvis Kina eller Indien i pris, men däremot genom vår uppfinningsrikedom och framgångsrika forskningstradition.
Statens medverkan i de gröna industrisatsningarna måste fortsätta. Att staten bidrar till nya industrietableringar innebär alltid ett risktagande. Det är viktigt att vi tar riskerna på ett välavvägt sätt och drar lärdom när de inte faller ut som vi önskar, men att inte samarbeta för nya industrijobb innebär en garanterad förlust i konkurrensen med andra länder. Det har vi inte råd med.
Jag är övertygad om att Volvo Cars kommer att återhämta sig. Det är dock en klen tröst för alla som sägs upp och möter en dyster arbetsmarknad redan nästa år. Sverige kan bättre än massuppsägningar och massarbetslöshet. Nästa regering behöver se till att Sverige får en nationell industripolitik värd namnet igen.
Jonas Attenius (S), Kommunstyrelsens ordförande i Göteborg