Julia Svensson är arkitekturkritiker.
Malmö har landets högsta hyror och försöket att sänka dem har havererat.
Projektet Mallbo, som avser bygga nya hyresrätter som fler kan ha råd att efterfråga, är givetvis behjärtansvärt. Men nu när nästan alla fastighetsbolag hoppat av kan det också vara läge att tala ur skägget. Var satsningen inte också redan från början lite … dumdristig? Ett sätt att manifestera att man försöker lösa bostadsbristen – för att skjuta problemet på framtiden?
Nu är vi hur som helst där, i framtiden. Och det blir inget bygge i Hyllie.
Jag har skrivit så många artiklar om marknadens svårighet att få till billiga hyresrätter att jag tappat räkningen.
I över ett decennium har vi talat om diskrepansen mellan de bostäder som behövs och de som faktiskt byggs: dyra hyresrätter och bostadsrätter.
Flera har försökt före Malmö. Under den stora Bomässan i Linköping, Vallastaden 2017, gissa vilken viktig bostadsinnovation marknaden inte lyckats åstadkomma? Den nybyggda billiga hyresrätten. Och Stockholmshusen, huvudstadens motsvarighet till Mallbo, landade på en hyresnivå långt högre än den som först utlovades.
Med andra ord: om det funnits marknadsmässigt dugliga sätt att få till det man eftersträvar, att bygga nya bostäder fler har råd med, unga, ensamstående föräldrar, anställda i offentlig sektor – så skulle det vid det här laget ha funnits sådana.
Att nya intressenter saknas för att bygga Mallbo förvånar inte. Att få önskad vinst med låga hyror är svårt. Och helt ärligt – vad blir det för sorts hus och stadsmiljöer med dessa extremt tajta kalkyler?
Samtidigt vet alla att bostadsmarknaden är en av de viktigaste nycklarna till ett välfungerande samhälle. Inte alla vågar till exempel bilda familj utan utsikt till en rimlig bostad. För att nämna ett av många problemområden som på ett eller annat sätt kan härledas till bostadsbristen.
Vilka vägar finns att gå i Malmö? Att låta hyrorna vara låga i det äldre bostadsbeståndet hade varit en. Men de fastighetsbolag som förvaltar husen har en sedan länge som affärsidé att höja lägenheternas standard när man renoverar – och därmed höja hyrorna rejält. Något som blivit så etablerat att det till och med uppstått en nedsättande term för det: renovräkning. Att något sådant ens är lagligt i den svenska allmännyttan kan gott ifrågasättas. Om inget annat så manifesterar det rådande syn på bostaden som vinstmaskin, inte som den lagstadgade rättighet den är.
Förra gången samhället satsade stort på hyresrätter för alla var under miljonprogrammet. Då var det fortfarande bostaden som rättighet man hade för ögonen. Det offentliga manifesterade sin vilja genom att öppna plånboken och på olika sätt subventionera det hela.
Insikten – att marknaden inte klarar leverera denna så förtvivlat efterfrågade vara – har redan slagit rot i andra länder, där det offentliga på en del håll nu subventionerar billiga hyresrätter av hög kvalitet.
Vad återstår i Malmö?