Detta är en kommentar. Eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna.
”Läsrörelsen suger hästballe.” Parollen myntades 2001 av Carl-Michael Edenborg, då förläggare på Vertigo förlag och numera skribent på SvD Kultur. Den då nystartade Läsrörelsens kampanjer om att läsning hindrar ungdomar från att svära som borstbindare och kasta sten kritiserades (med rätta) för konservatism och avsaknad av krav på meningsfulla politiska reformer. Kämpa för att stoppa biblioteksnedläggningar istället för att samarbeta med MacDonalds kring bokutdelning!
Men 2026 är inte 2001 – sedan millennieskiftet har både läslust och läsförståelse rasat bland unga. Och så här mitt i läslovet, som ju tillkommit på initiativ av Läsrörelsen, kan man fråga sig om kulturvärldens kvardröjande misstanke mot all form av styrning och nyttotänkande kring läsning verkligen är en hållbar strategi.
Ett slående exempel finns i Stefan Jonssons bok ”Den otyglade skönheten: 5 saker konsten vet om demokratin” (2022). Jonsson, professor i etnicitet vid Linköpings universitet och medarbetare på DN Kultur, redogör för ett föräldramöte där man visar en läsfrämjande kortfilm. Poängen är enkel: läs för och med era barn om ni vill att det ska gå bra för dem! Barn som har fått regelbunden högläsning i hemmet kommer vid sjutton års ålder ha ett ordförråd på 50 000 ord medan barnet som aldrig blir läst för då kommer förfoga över 15 000 ord.
Jonssons värjer sig direkt. Vad säger det egentligen ”om samhället att det behövs siffror för att argumentera för något som är så självklart, och som samtidigt är så komplicerat att det inte låter sig sägas i siffror”? Och inte syftar högläsningsstunderna med dottern på kvällen till något så torftigt som att bättra på ordförrådet! Vi behöver dessutom inte en väg in i fantasins rike utan många – både böcker och YouTube går bra.
Jag är väl förtrogen med blandningen av siffror och käcka utrop (”I sagan kan man flyga som ett flygplan utan vingar”). Fånigt? Kanske. Men poängen är ju att nå de föräldrar som själva tycker det är räligt att plocka upp den där boken. Varför skulle inte kvantifierbara nyttoargument som samtidigt undviker skambeläggning fungera?
Och hur var det där med många vägar in i fantasins rike? Visst. Men tycker vi inte att det gör något om barnen helt slutar ta den snårigare och backigare vägen som läsningen faktiskt är i jämförelse med rörlig bild och ljud? Och vi bör nog inte anta att det är spontant och av egen fri vilja som barn slutar ta den. ”Att inte gilla att läsa nuförtiden betyder i de flesta fall att man faktiskt inte heller kan tillräckligt bra”, konstaterade den tidigare läsambassadören och författaren Johanna Lindbäck i en artikel i Dagens Nyheter för några år sedan och beskrev sedan hur vi under några decennier gått från ett samhälle som badade i text till ett digitalt och multimodalt landskap.
Den mängdträning som krävs för att skapa vana läsare uteblir. Den här utvecklingen kommer inte vända sig själv utan kräver aktiva insatser. Att uppfattas som käck är ett pris jag är beredd att betala. För vet ni: läsrörelsen suger kanske hästballe, men det är ju också så att man i sagan kan flyga som ett flygplan utan vingar.