Det startade som ett korplag på en arbetsplats. 60 år senare har det gemensamma idrottandet utvecklats till något mycket större.
– Det här är en slags vänskap, kärlek som inte går att beskriva, säger Guy Hörnfeldt om Legion 67.
Det startade som ett korplag på en arbetsplats. 60 år senare har det gemensamma idrottandet utvecklats till något mycket större.
– Det här är en slags vänskap, kärlek som inte går att beskriva, säger Guy Hörnfeldt om Legion 67.
En man kommer gående utmed ishallen på Stora Mossens idrottsplats i Bromma. En blå keps skyddar mot höstsolen. Legion 67 står det på den, precis som på pikétröjan i samma färg. Det är Björn Örnberg, 87 år, som sträcker fram handen och hälsar.
– Jag ringde dem på kansliet och bad dem ordna ett rum där vi kan sitta och snacka, säger han och tar täten upp för trapporna där resten av gänget väntar.
Vid ett bord sitter Guy Hörnfeldt, 81, Christer Nylander, 82, Göran Mårde, 83, och så gängets yngling Georg Broman, som bara hunnit fylla 75.
– Det har ju tyvärr blivit några begravningar, säger Björn Örnberg.
Det var dessvärre så vi upptäckte dem. De senaste åren har flera minnesord kommit in till Dagens Nyheters familjesida, med den gemensamma nämnaren Legion 67. ”En unik idrottsförening” är en återkommande formulering. Men i texterna anar man också mycket mer. Samhörighet, värme. Minnen av strapatsfyllda resor. Äkta vänskap, sprungen ur idrotten.
– Jag skulle nästan vilja kalla det för en andra familj. Det här är en grupp som man kunnat gå till när man kanske tycker att det är lite jobbigt hemma, säger Göran Mårde.
– De har betytt otroligt mycket.
Allt började i mitten av 1960-talet, på elektronikagenturen Erik Ferner AB i Stockholm. Här samlades ett gäng unga, likasinnade killar på väg ut både i livet och arbetslivet. Det var en tillåtande miljö, stark sammanhållning.
– Man lade sig vinn om att personalen skulle trivas, säger Christer Nylander.
Idrott uppmuntrades, och utövades. Ett korplag startades. Förmodligen hjälpte det att nästintill alla fortfarande var ungkarlar. Det fanns tid.
– Vi var så ihopsvetsade, som en stor familj. Så vi utvecklades som människor, men också som idrottsmän, säger Guy Hörnfeldt.
Stora Mossen blev gängets hemmaborg. Det är därför de nu utan tvekan kan få ett rum att sitta i.
Det var här de sågs varje fredagsmorgon, året runt. Vintertid var det hockeybockey som gällde, på sommaren fotboll. Klockan 07.00 började träningen. För vissa innebar det uppstigning vid 05.00. Med glädje.
– Ingenting kunde stoppa oss. Det kunde vara becksvart och snöstorm ute men vi skulle hit. Det var nästan som en religion. Med idrotten som sammanhållande faktor, säger Guy.
– Sen har vi liksom växt ihop. Vi har alla accepterat varandra som vi är. Det är ytterst sällan som det är någonting som knakar, jag kan inte minnas något alls faktiskt, fortsätter Göran Mårde.
1977 gick Erik Ferner AB i konkurs och kollegorna splittrades. Men korplaget levde vidare. Ett nytt namn behövdes för laget. De blev Legion 67, efter året då de själva kände att laget stod på topp. Som flest var de runt 30 stycken, sedan utkristalliserade sig en kärna på runt 15.
De hade blivit lite äldre, vissa bildat familj. Men träningarna på Stora Mossen var fortsatt heliga.
– Den civila situationen hade ju... både för- och nackdelar. Det här sög mycket tid förstås, men samtidigt fanns kamraterna där om något var jobbigt, om man blev sjuk eller dålig. Det är som en urmodell av kamratskap. Och att vi kunnat hålla ihop så många, det säger flera också är unikt på sitt sätt, säger Guy.
Den känslan växte sig kanske starkast på de resor som gruppen gjorde ihop. Det började med vad de kallar för ”gubbseglingar”. Flera i laget hade båtar. Först gick de ut till södra Nämdö i Stockholms skärgård.
– Där fanns det en äng med ungefär en halv meter högt gräs. Vi hade liar med oss. Först åt vi sillfrukost, sen slog vi ängen så att vi kunde spela fotboll. Och det var så varje år, berättar Göran Mårde.
Det var alltid den tredje veckan i augusti.
– Sedan växte det där. Någon sa: ”Ska vi inte segla någon annanstans”, minns Björn Örnberg.
Första gången legionen tog sig utomlands var 1984. På en hyrd båt utgick de från Atens historiska hamn Pireus. Det var på förhand bestämt att det skulle spelas fotboll minst en gång. På ön Poros hörde de sig för om det fanns något lokalt lag de kunde möta.
– Men de missuppfattade oss. De trodde att vi var något elitlag och satte upp affischer på alla öarna där utanför Aten om att vi skulle spela match träningsmatch, säger Guy Hörnfeldt.
Klockan 12 på matchdagen drog affärsinnehavarna ner jalusierna och vandrade ner till grusplanen i hamnen för att bevittna kampen. Grekerna hade samlat ihop de bästa spelarna de hade från öarna i närheten.
Det blev oväntat jämnt.
– De såg ju vilket ”soppigt” lag vi var. Ändå stod det 1–1 när det var någon minut kvar. Då blåste domaren straff för grekerna. Men icke sa nicke, säger Guy.
– Vår fantastiska målvakt Göran Berggren lyckades på ett otroligt sätt kasta sig och tippade ut bollen, så det slutade oavgjort.
Nästa tur gick till Irland 1988.
– Då åkte vi motorbåt på River Shannon. Vi kom till ett litet ställe, det var typ fem hus. Då gick vi in på puben där och frågade om de hade något fotbollslag. Efter tre timmar så hade de skramlat ihop ett, säger Georg Broman.
Matchen gick av stapeln i en gammal fårhage.
– Vi halkade omkring i fårskiten. De hade en kille som filmade det hela. På kvällen visade de den på den fullsatta puben. Otrolig stämning.
Genom åren har de besökt Turkiet, Frankrike, Grekland och Kroatien. Samtidigt fortsatte träningarna varje fredag. Plus någon korpmatch i veckorna. Även när vardagslivet rullade på valde de oftast varandra.
– Egentid har ju dykt upp nu som ett ganska vanligt ord, att säga att jag måste få min egen tid. Och det här var väl vårt sätt att skaffa oss egentid utan att vi kanske egentligen förstod vad det var. Det var ju starkare än alla andra relationer som man hade, säger Guy Hörnfeldt.
Även om det var segling och fotboll som stod på schemat för resorna så är de starkaste minnena från stunderna när de alla bara var. Från kvällarna på båtarna, när middagen var uppäten och de bara umgicks.
Stämningen förhöjdes av den ende legionären som aldrig jobbat med elektronik: trubaduren Stefan Demert som spelat med laget i alla år.
Demert, rikskänd för ”Balladen om den kaxiga myran” och låten ”Till SJ” som låg på Svensktoppen i sex veckor i början på 1970-talet, hade kommit med för att han var kompis med en av Legion 67:s eldsjälar.
Han skrev flera dikter till legionen, och Demerts röst gav resorna ett soundtrack.
– Du kan ju tänka dig en kväll nere vid Medelhavet. Vi sätter oss på fördäck och så tar Stefan fram gitarren, säger Guy Hörnfeldt.
I mörkret spelade Demert både sina egna låtar, ofta uppblandat med Evert Taube.
– Det var ju som lim, det gjorde att vi bara blev fast i varandra. Det här var en slags vänskap, kärlek som inte går att beskriva.
Den sista fotbollsmatchen mot internationellt motstånd spelade Legion 67 i Turkiet 1994. Efter det insåg de att det var dags att lägga av. De gav bort sina tröjor till motståndarna. Resorna fortsatte, men kickades det boll var det bara på skoj.
Nu är de alla, de som är kvar, inne på vad de kallar livets tredje period. Höfter och knän är utbytta hos de flesta, men flera av dem är fortfarande aktiva på olika sätt. De spelar gåfotboll, curling, pingis och golf.
Christer Nylander håller i planeringen för årets julbord. De ser ut att bli sju eller åtta stycken. Det är så många som är kvar och som är pigga nog att vara med.
Senast att gå bort var Hans Lundberg, gruppens webmaster, i augusti. Ett par veckor innan det var Björn Örnberg och hälsade på honom i lägenheten i Södertälje.
– Då hade läkarna sagt att det inte fanns något kvar att göra.
Strax innan det var dags att åka igen lånade Björn toaletten.
– Då hängde tröjan med Legion-loggan på torkställningen. Det var rörande, den här känslan för Legion 67 och vad det har betytt.
Kamratskapet de har fortsätter att förgylla livet. Får de skicka med ett råd till dem som är unga vuxna i dag så är det att inte låta livspusslet komma i vägen för vännerna.
– Nu när vi börjar bli gamla och knappt kan gå till bilen längre finns det här fortfarande kvar. Det var ju inte den där bollen som var det viktiga, utan kamratskapet. Men bollen hjälpte till att hålla ihop det hela.
Korplaget bildades runt 1964, men då som under namnet Erik Ferners korplag.
Bytte namn till Legion 67 när Erik Ferner AB gick i konkurs 1977. Delvis för att 1967 var året som kan anses som det sportsligt mest framgångsrika i lagets historia (3:a i korserien).
Laget träffades på Stora Mossens IP varje fredagsmorgon för gemensam träning. På somrarna var det fotboll, på vintrarna hockeybockey inne i ishallen. De deltog i seriespel, men det var träningarna och gemenskapen som var det viktiga. Dessutom gav sig gänget ut på resor tillsammans, oftast med båt.
När de var som flest var de cirka 30 aktiva spelare. I dag finns 10 stycken ur kärntruppen kvar i livet. De ses fortfarande för julluncher och årsmöten.
Det spelas fortfarande hockeybockey under Legion 67:s flagg på Stora Mossen, men nu med nya, yngre medlemmar. För ett par år sedan slogs verksamheten ihop med ett annat korpgäng.