Replik
I folkhälsodebatten har läsk blivit symbol för problemet med dåliga matvanor och obesitas. Det är lite märkligt. I Sverige sticker läsk inte ut som betydande källa till vare sig tomma kalorier eller sockerintag jämfört med andra livsmedel vi inte ska äta för ofta. Redan 2019 konstaterade statskontoret att drycker med tillsatt socker står för en liten del av befolkningens totala kaloriintag, vilket begränsar de effekter som en sockerskatt kan få på folkhälsan.
Anne Charlotte Bunge tillskriver en enskild åtgärd, i det här fallet sockerskatt på läsk, en väldigt stor betydelse för att få bukt med övervikt och obesitas. Det är att förminska det komplexa folkhälsoproblemet. Som både Livsmedelsverket och Folkhälsomyndigheten har lyft fram kräver problemet samarbete mellan många aktörer och kan inte lösas av enskilda aktörer eller enskilda åtgärder.
Långtgående slutsatser
Bunge skriver att Storbritanniens sockerskatt har haft effekt, och att det finns evidens för det. Det är dock att dra alltför långtgående slutsatser från en enda observationsstudie. Och i summeringen står tvärtom att sammantaget var förekomsten av obesitas bland barn i förskoleklass oförändrad jämfört med vad man beräknade skulle ha hänt utan åtgärden.
Bunge skriver också att Fanta i Storbritannien har lägre sockerhalt än i Sverige, tack vare landets sockerskatt. Men det är fel. Sveriges Fanta har lägre sockerinnehåll (4 g per dl) än den brittiska (4,5 g per dl), utan sockerskatt.
Självklart har livsmedelsindustrin ett ansvar för folkhälsan, framför allt genom att erbjuda ett brett sortiment av produkter som underlättar för konsumenten att göra medvetna, hälsosamma val. Producenterna sänker salt och adderar fullkorn och vegetabilier. De minskar sockerhalten i läsk och erbjuder sockerfri läsk som nu utgör drygt 60 procent av all läsk såld i Sverige.
En rad olika insatser pågår nu för att sänka salt och socker ännu mer, tydliggöra kaloriinnehåll och få svenskarna att äta mer fullkorn
Den svenska livsmedelsindustrin deltar gärna i åtgärder som ger effekt, som skapar varaktiga förändringar och som samtidigt minimerar risken att försämra företagens konkurrenskraft gentemot utländska producenter som inte tar något ansvar alls. Därför anser vi att frivilliga åtgärder är rätt väg att gå. Att det fungerar i Sverige finns det flera konkreta exempel på, däribland kraftigt minskad användning av transfett, signifikanta sänkningar av saltmängden i bröd och chark och en minskning av socker i läsk med nästan 30 procent.
En rad olika insatser pågår nu för att sänka salt och socker ännu mer, tydliggöra kaloriinnehåll och få svenskarna att äta mer fullkorn. Till exempel har Sveriges läskproducenter satt som mål att sänka tillsatt socker i läsk på marknaden med 40 procent fram till år 2030. Den som på riktigt vill främja folkhälsan borde stödja livsmedelsindustrins arbete för bättre matvanor, i stället för att föreslå symbolpolitiska åtgärder utan effekt.
Lovisa Martin Marais, ansvarig för mat och hälsa på Livsmedelsföretagen