Alla pratar om mitten, men ingen kan hitta den.
För närvarande ser det ut som att Socialdemokraterna håller på att förlora positionen som politikens gravitationspunkt. Magdalena Andersson står bredvid och ser vanmäktigt på när ytterkanterna i hennes eget regeringsunderlag bekrigar varandra, alltmedan Centerpartiets tal om ”mitten” klingar alltmer parodiskt.
Känslan som mejslas fram hos mig, mer och mer för varje dag, är att systemet är uttjänt. Det politiska landskapet är utarmat, marken är sönderbränd och vattendragen har blivit grumliga. Inget kan längre växa i denna mylla, utsiktspunkterna visar förödelse.
Konfliktlinjerna löper inte längre enbart längs den klassiska höger- och vänsterdimensionen, utan består numera också av ett kluster frågor kopplade till kultur, tradition, folk, nation, demokrati, medborgarskap, lojaliteter, religion och identitet. Detta är frågor som går djupare än meningsskiljaktigheter om skattesatser eller kärnkraft, och tycks framkalla ett nytt slags fientlighet mellan människor och partier.
Detta nya är inte nytt, och utvecklingen kan spåras många decennier tillbaka i tiden, men hittills har vi kunnat jämka och smörja systemet att passa in i den nya verkligheten; nu tycks hela ordningen ha gått i baklås.
Var finns nyckeln som kan låsa upp systemet? Finns det ens någon sådan, eller är vi dömda till en allt djupare polarisering, allt krångligare regeringsbildningar, allt radikalare politiska ytterkanter, allt fränare misstro mellan medborgarna och ett allt större ideologiskt avstånd mellan män och kvinnor?
Nyckeln finns men vi letar på fel ställe, vi letar bland de politiska partiernas och deras mer eller mindre karismatiska företrädare.
Vad Sverige behöver är en ny mitten, på riktigt, ett nytt ideologiskt jämnviktsläge. Och ingenstans har jag funnit det så välformulerat som i Lars Anders Johanssons helt nyutkomna bok ”Frihetlig konservatism” (Augusti förlag). I Sverige tenderar allt som betecknas som konservatism att betraktas med största misstänksamhet: det är per definition irrelevant och antagligen farligt och lite främlingsfientligt. I ett land där såväl högern som vänstern länge har präglats av ett revolutionärt högmod uppfattas samhället som en klump modellera som ska formas efter politikernas ideal och värderingar. Vi, medborgarna, har kommit att acceptera att ständigt vara utsatta för den sociala ingenjörskonst som ska göra oss till passande figurer i det samhälle politikerna vill skapa. Det har pågått så länge att vi inte längre märker det:
Antingen ska vi bli världens jämlikaste land varvid likvärdighet och minskade klyftor blir alltings mått och mål. Eller så ska vi bli så rika som möjligt och allt mänskligt värv värderas utifrån om det ger mer välstånd, individuellt och kollektivt. Friheten, så som den förstås i en svensk kontext består i att inte vara beroende av någon, att ha rätt och möjlighet att kunna följa sina begär och infall, att inte utsättas för andras moralism, att inte låta sig begränsas av kön, härkomst, ursprung; att vara autonom och antikonform (fast på rätt sätt).
Den frihetliga konservatismen är en kritik av denna samhälls- och människosyn. I stället frågar den: Hur är den människa utrustad som kan bära sin egen frihet? Hur är det samhälle beskaffat som respekterar och skyddar de fria människorna?
Ett konservativt frihetskoncept grundar sig i ett erkännande av den enskilda människans villkor. Man blir till i en given kontext, med specifika föräldrar, med en viss uppsättning gener, i ett givet land. Man lär sig tänka och tala på ett språk man inte har valt själv. Sådana saker bör inte betraktas som hinder för friheten, utan den kontext i vilken den specifika människan skapas.
Att vara fri är inte att vara oberoende av allt och alla, utan det är framför allt att kunna styra sig själv. Det är inte att bejaka alla sina lustar i samma sekund som de gör sig påminda, utan att kunna inordna sina begär under en moraliskt fostrad vilja. Impulser som vrede eller sexuell attraktion är mänskliga företeelser och har sin plats, men kan inte tillåtas ledsaga en människa genom livet.
Friheten måste gå hand i hand med ansvar, annars är den meningslös och liksom anti-mänsklig. Ansvar för sitt liv, för sina barn och sina föräldrar, för vänskap och grannskap, för hembygd, för fosterlandet, för de svaga, för kulturen och naturen – det är vad friheten bör användas till. Och den plats där människan först lär sig detta, att inordna sig, att ta hänsyn, att lyda, att bidra, att behärska sig, att fullgöra plikter, men också att bli sedd och uppmuntrad, att få uttrycka sig – det är familjen. Där paras omsorg och kärlek med fostran och lärande på ett unikt sätt, ja, på ett i alla avseenden ändamålsenligt sätt. Att inte alla familjer fungerar så, förtar inte att familjen kan vara och bör betraktas som överlägsen alla offentligt inrättade institutioner för passning och fostran.
Syftet med uppfostran är att barnet ska bli en människa som kan bära sin egen frihet, som kan styra sig själv och ta ett tillbörligt ansvar i tillvarons olika skikt. Det är en väldigt angelägen påminnelse till alla oss föräldrar. De flesta av oss hamnar så lätt i olika diken – den passiva kompisen, den curlande tränaren, den överambitiösa tigermamman, den ängsliga självförverkligandekonsulten – alltmedan vardagen smulas sönder i ett ändlöst administrerande av de olika familjemedlemmarnas olika sysselsättningar, fritidsaktiviteter och skärmvanor.
”Mamma, hur ska jag göra när jag blir vuxen så att jag inte äter för mycket godis?” frågade mig ett av mina barn för ett tag sedan. Jag tänker nu att det var en fråga som satte fingret på exakt vad det handlar om.
Av denna människosyn följer att staten behöver vara stark, så att den kan skydda medborgarnas liv och egendom från yttre och inre hot, men politiken får inte infiltrera varje del av samhället.
Skolan behöver återgå till att förmedla kunskap och bildning, men avstå från att försöka fostra alla elever till en viss typ av demokratisk, mångfaldsvurmande liten medborgare.
Staten bör naturligtvis varken styra eller finansiera kyrkor och samfund. Det offentliga bör inta en försiktig hållning i allt som leder till att grundläggande strukturer omformas, vare sig det handlar om historisk bebyggelse, kulturlandskap eller näringsverksamheten i landet. Att strypa energiproduktionen i en industrination är förgripligt, liksom att riva gammal bebyggelse med höga kulturvärden, att omdefiniera grundläggande kategorier som kön, eller att öppna gränserna för stor invandring på kort tid. Att hastigt omforma samhället gör bara den som inte förstår hur frihet och ansvar hänger ihop med tillhörighet och hemkänsla.
Tyvärr har vi vant oss vid att ”solidaritet” är liktydigt med att betala skatt. Men när nästan all omsorg om de svagaste är en offentlig angelägenhet försvinner en viktig del av det mänskliga i den mänskliga samvaron. Varför är det till exempel inte huvudsakligen kyrkor som driver äldreboenden och stiftelser som startar skolor och öppnar museer?
Medborgare som förväntar sig att staten ska sköta samhällets alla angelägenheter och diktera vad som ska genomsyra varje verksamhet, är måhända frigjorda, men inte särskilt fria.
Det här är en position som lägger avstånd till socialismens fixering vid strukturer, den ekonomiska högerns övertro på marknadskrafterna, etnonationalismens dyrkan av nationen, miljörörelsens utvecklingsfientlighet och identitetspolitiken förlamande fokus på förtryck. Den frihetliga konservatismen erkänner att det finns förtryckande strukturer, den erkänner att nationen är den organiska enhet vari vi kan ha ett meningsfullt politiskt system och ett begripligt offentligt samtal, den erkänner att människan ofta har exploaterat naturen, den kritiserar välfärdsstatens allomfattande och passiviserande räckvidd – men den avstår från att forma en hel ideologi kring ett av dessa enskilda fenomen.
I stället sätts individen i centrum, fast inte på det sätt vi är vana vid, inte som en driftsstyrd självförverkligandemaskin, utan som en varelse med obeskrivligt värde, med inneboende värdighet och med ett ansvar som ger tyngd och allvar åt allt det hon tar sig för.
Där har ni den nya mitten.