Jag skriver en rättrådig kommentar på Facebook utan att riktigt reflektera över att jag döljer sanningen. Plötsligt är det bara gjort – och jag som brukar säga att jag inte kan ljuga. Men är det jag gör samma sak som att leverera en lögn? I så fall måste jag kanske omvärdera min självbild.
Det börjar med att en person på Facebook skriver att hon ringt kommunens servicenummer om en trasig trappa där folk skulle kunna göra sig illa. Det tog tydligen inte lång tid innan trappan var fixad, så hon uppmanar alla att ringa samma nummer om vi stöter på problem i vårt område. Jag känner att jag vill förmedla en erfarenhet och skriver i svarsfältet: ”Jag tipsade dem om en skadad mås häromdagen och det tog en kvart innan de skickat dit en viltvårdare.” Kommentaren får flera tummar och jag tänker säkert undermedvetet att jag framstår som en hederlig person som värnar de svaga. I viss mån stämmer det nog. Jag brukar oftast opponera mig när folk utsätts för orättvisor och är väl inte den största egoisten i stan. Kanske är det just därför som jag inte säger exakt hur det var. Min övertygelse är ju att jag oftast gör rätt och incidenten med måsen är knappast representativ för min karaktär. Genom att berätta sanningen skulle jag rent krasst inte framstå som så himla mycket djurvän och inte som en så jättesoft person.
Vi backar i tiden, till morgonen med måsen. Jag kommer till arbetslokalen och upptäckter att jag har glömt datorn. Sekunden efter kastar jag mig upp på min elcykel och cyklar på högsta speed hemåt. På vägen tillbaka, när jag är nästan framme, ser jag hur de har samlats på cykelbanan framför mig intill några träd vid vattnet: måsgänget. Till saken hör att på andra sidan av cykelbanan ligger en läktare där man kan sitta och äta en glass, alternativt supa, knarka, spela Iron Maiden-låtar från bergsprängare och dansa utan kläder. Just denna dag sitter ett sällskap som gillar det senare där.
Allting går nu mycket snabbt. Jag överväger en kort sekund att bromsa in och låta fåglarna flytta på sig, men på grund av tidspress kombinerat med en oro över att behöva komma nära pundarna gör jag inte det. Under en ödesdiger bråkdel av en sekund bestämmer jag mig för att köra på. Det vanliga är ju faktiskt att måsarna flyger iväg när jag kommer cyklande. Det vanliga är att de fattar. Men inte idag. Nej, inte idag.
Dagen till ära har jag förresten tagit på mig några plagg som jag köpt på second hand helt nyligen, plagg som jag vill testa om de är min stil och som senare under dagen av en kollega kommer att etiketteras som ”moderatkläder”. Jag håller inte med om att en randig skjorta, rosa lammullströja och ljusblå kavaj måste vara ”moderatkläder”, och vad betyder det egentligen? Jag känner mig fin, men kanske inte som mig själv. Är det nåt som händer med mig i dessa kläder som gör att jag bara dundrar på? För det är vad jag gör, dundrar. Rätt in i måsgänget.
Jag hör fortfarande kraset och känner känslan i kroppen när cykeln forcerar hindret. Jag ser måsarna sprätta iväg, minns en pundares röst från läktaren: ”Bra cyklat! Jävligt bra cyklat!”
Någon inuti mig vill fortsätta framåt och lämna katastrofen bakom mig, men det går inte. Jag bromsar in och vänder mig om. Där ligger måsen som hamnat under min cykel i dödsryckningar, tröstlöst flaxande med vingarna. Jag ska precis gå fram till den när flera stycken ur pundargänget kommer stapplande ner från åskådarplats. Jag hejdar mig. Pundarna kollar läget med måsen, dividerar med varandra. Jag står vid cykeln en bit ifrån och överlägger med mig själv. Vad blir bättre av att jag gör gemensam sak med dem? Ingenting.
Jag sätter mig på cykeln och cyklar vidare till lokalen. Jag ringer till kommunens service och berättar om den skadade måsen. Efter tio minuter får jag ett samtal från en viltvårdare. Han är redan på väg. Jag beskriver platsen, men inte pundarna. Sedan hör jag inget mer. Men jag är ganska säker på att jag gjorde det rätta.
En knapp vecka senare skriver jag den rättrådiga kommentaren, där jag försöker framstå som någon som gör gott istället för att ha dödat en mås. Varför sa jag inget om att det var jag som ställt till det för måsen? Varför sa jag inte att jag av rädsla för ett pundargäng inte gick fram för att kolla till den utan valde den enklaste vägen? Om detta tvista de lärde (or not). Och just idag orkar jag faktiskt inte ompröva någon självbild.