Jag tillhör de där finsmakarna som fortfarande hävdar att Zidane är en utmanare till historiens bäste spelare. Skulle jag föreslå det för dagens VM-tittare skulle de dock ta mig för en total idiot.
”Zidane?! Han den kassa målvakten i Algeriet?”
För de tänker väl på Luca så klart, Zinedines son.
Lika jobbigt blir det att prata om Simeone (Giuliano?!), Thuram (Marcus?!), Conceição (Francisco?!) eller Kluivert (Justin?!) med nya VM-åskådare.
Men vad är det som pågår här? Har alla gamla VM-hjältar ynglat av sig och fått med sin son till VM?
Ta bara hemmanationen USA som plockat med landslagsstjärnorna Danielle och Claudio Reynas grabb Giovanni – och Ballon d’Or-segraren George Weahs pojke Timothy.
Det är som om den gamla fotbollsadeln har släktträff under VM i Nordamerika.
Hur är det möjligt?
För samma sak gäller även Sverige.
Visserligen petades (till mångas förtret) Malin Swedbergs (78 landskamper) och Hans Eskilssons (8 landskamper) son Williot Swedberg i sista stund.
Men visst finns landslagsbarnen ändå med.
1992 spelade Niklas Gudmundsson OS-kvartsfinal för Sverige i Barcelona.
I dag spelar hans son Gabriel VM för Sverige.
1998 var Joseph Elanga med i Kameruns VM-trupp.
Nu springer Anthony sönder motståndarförsvar för Sverige i USA.
För att inte tala om Norge där Erling Haaland, Alexander Sörloth och Kristian Thorstvedts pappor spelade VM i USA 1994 tillsammans. Nu gör sönerna detsamma 2026.
Vad är oddsen?
Ja, tämligen låga faktiskt.
2018 konstaterade forskare till exempel att OS-medaljer helt enkelt går i arv.
Genom att undersöka sannolikheten för medaljframgångar gällande över 125 000 olympiska idrottare såg forskarna att de aktiva som hade en förälder som vunnit en OS-medalj i högre utsträckning också själva lyckades nå prispallen.
Barn, men även syskonbarn, till en olympisk medaljör hade – om de väl tagit sig till OS – mer än dubbelt så stor chans att ta en medalj jämfört med olympier utan släktband till tidigare medaljörer.
Skillnaderna syns genom hela OS-historien, men har ökat med tiden.
Om en släkting deltagit men inte tagit någon medalj påverkades samtidigt inte släktingens chanser alls. De ökade oddsen till medalj minskade också om avkomman valt en annan idrott.
Men vad beror allt det här på?
I den nämnda studien framkommer att enäggstvillingar har ännu större chans att ta varsin medalj än tvåäggstvillingar. Något forskarna menar stärker tesen att genetik spelar roll.
Det fysiska arvet (potentiell fysisk kapacitet gällande såväl styrka som uthållighet) du får vid födseln påverkar helt enkelt dina förutsättningar att lyckas.
Men det är bara en delförklaring.
Intressant nog visade sig en far- eller morförälder med OS-medaljer nämligen inte öka barnbarnets chanser. Oddsen späs alltså ut efter en generation, men det beror sannolikt inte bara på att det fysiska arvet också blandas ut.
Som jämförelse kan till exempel noteras att syskonbarn till en olympisk medaljör alltså hade ungefär lika stor chans att upprepa bedriften som barnen till densamma. Detta trots att det genetiska här också har större skillnader.
Men kanske är närmiljön mer lik mellan syskonbarn än barnbarn?
Inom talangutveckling pågår en ständig debatt om vilket som egentligen har störst påverkan på idrottslig potential: gener eller miljö.
Det intressanta i det här fallet är dock att båda är ärftliga.
Vem du växer upp med påverkar inte bara vilka fysiska utan också miljömässiga möjligheter du har.
Till att börja med har något så grundläggande för framgång som att du överhuvudtaget deltar i idrott visat sig ärvas från en generation till en annan.
Sannolikheten att du börjar idrotta är helt enkelt högre om dina föräldrar gjort det.
Men inom idrotten framgångsrika föräldrar ger sannolikt även fördelar i din senare idrottsutveckling.
Dels ekonomiska, i en ungdomsidrott som blir allt dyrare.
Dels kunskapsmässiga, där en förälder med bakgrund inom samma sport sannolikt har en hel del goda råd att komma med.
Dels emotionella, där en intresserad förälder sannolikt i hög utsträckning också visar engagemang för sin sons idrott samt värderar sport som en viktig del av livet.
Dels förebildsmässiga, där det rimligtvis måste vara lättare för ett barn att se drömmen som mer realistisk om en förälder redan visat att det är möjligt.
Dels praktiska, där föräldrarna uppenbarligen kommit från en miljö som möjliggjort idrottslig framgång och sannolikt därmed även kan ge sonen tillgång till denna.
Men även sociala.
Forskarna spekulerar i OS-studien i att släktskap till en tidigare medaljör kan göra att barnet snabbare uppmärksammas som en talang. Något som kan innebära ökade chanser till tidigare träningsstart och mer kvalificerad träning.
Det är också rimligt att tro att söner till stjärnor eventuellt får fler chanser längs vägen. Att peta sonen till en gammal landslagsstjärna från laget kan antas kräva en del av en ungdomstränare.
”Ska vi låta Zidanes eller Brennings grabb få börja i mål..?”
Eller som en gammal Tre Kronor-stjärna jag intervjuat en gång krasst konstaterade:
– Han som blir bäst är den juniortränaren väljer. Det är han som avgör.
Det går dessutom att anta att en framgångsrik pappa kan ge sociala fördelar även inom spelargruppen. Vem vill inte hänga med idrottsidolens son?
Sociala anknytningar som också visat sig vara viktiga i en gynnsam idrottsutveckling.
Vilka slutsatser ska vi då dra av det här?
Ja, att det är rimligt att söner till gamla stjärnspelare också spelar VM eftersom arv spelar roll – men att det samtidigt är viktigt att understyrka att det inte är avgörande.
Det finns fortfarande betydligt fler VM-spelare som inte har pappor som själva deltagit i landslagsturneringar, och forskare har än så länge inte kunnat hitta någon formel för att genom DNA-studier kunna avgöra framtiden för en ung idrottare (de har försökt).
Men arv ger uppenbara fördelar.
Samtidigt kan anknytningen och efternamnet också bidra till en ökad press och större förväntningar. Något som om de inte hanteras rätt kan bli en börda snarare än en fördel.
Höga och rimliga förväntningar kan skapa motivation, men press i värsta fall minska självförtroende och drivkraft.
Studier har också visat att ett föräldraskap som utgår från barnets egna behov ger positiva prestationsutfall, samtidigt som ett mer kontrollerande föräldraskap snarare kan hämma utveckling.
”Måttligt engagemang” från föräldrar kan vara mest gynnsamt i elitutveckling.
Det handlar alltså för barn till idrottsstjärnor inte om att följa i sina fäders spår mot framtida segrar – utan snarare om att ta del av alla fördelar de upptrampade fotavtrycken ger i deras eget sökande efter en ny väg till framgång.
Och för alla andra att fortsätta drömma samt försöka se till att få samma utvecklande fördelar i miljön som landslagsbarnen.
Motivation, goda råd och förtroende.