Vad händer med helsingborgare som är för sjuka för att arbeta, men ändå förväntas kämpa på heltid för att överleva?
I Helsingborg skickas sjuka människor runt mellan olika delar av samhället utan att någon verkar vilja ta ett helhetsansvar. Arbetsförmedlingen bedömer att vi inte passar in i deras mallar. Försäkringskassan ifrågasätter våra läkarintyg. A-kassan stänger dörren eftersom vi inte är arbetsföra. Samtidigt tvekar läkare att sjukskriva oss och hänvisar till andra myndigheter. Och så börjar karusellen om.
Det är ett moment 22 där sjuka helsingborgare hamnar mellan stolarna – utan trygghet, försörjning eller kraft att kämpa vidare.
Likt huvudpersonen i Kafkas Processen springer vi runt i ett obegripligt system och försöker bevisa vår rätt att få hjälp. Vi möter vården, myndigheterna och kommunens olika stödinsatser, men alltför ofta saknas samordning och tydligt ansvar. I stället för att få vila och återhämta oss tvingas vi lägga all vår energi på blanketter, avslag, möten och överklaganden. Allt för att kanske kunna betala hyran och ställa mat på bordet.
Det är orimligt att sjuka helsingborgare ska behöva bli heltidsarbetande byråkrater för att överleva.
Vi behöver ett Helsingborg där kommunen, vården och statliga myndigheter samarbetar bättre. Ingen ska lämnas utan försörjning för att ansvaret faller mellan olika aktörer. Den som är sjuk måste få stöd utifrån sin faktiska situation – inte pressas in i mallar som inte fungerar.
Det är dags att sluta behandla sjuka människor i Helsingborg som problem som ska skickas vidare. Vi är kommuninvånare och medmänniskor. Vi har rätt till värdighet, trygghet och ett liv utan ständig kamp för vår överlevnad.
Hur många helsingborgare ska behöva gå sönder?
Kewin Reijnow