Ryssland kan inte övertalas till att avsluta sin invasion av Ukraina, bara tvingas till det. Den grundpremissen bör finnas med i alla diskussioner om krig och fred.
Det är också så man bör se den senaste vändningen i det storpolitiska samtalsspelet. Norges statsminister Jonas Gahr Støre och Finlands president Alexander Stubb hade på tisdagen ett telefonsamtal med Rysslands diktator Vladimir Putin. Det kom till på de två nordiska ledarnas initiativ men var samordnat med Ukraina.
Påskyndar ett sådant samtal fred?
Nej. Putin vill inte retirera och han vet redan vad Europa och Norden tycker om hans krig. Støre och Stubb vet i sin tur att Putin inte är övertalningsbar.
Samtalet gick som det brukar, vilket framkommer i läckta mötesrapporter. De planerade 20 minuterna sträcktes ut till en och en halv timme där Putin tog uppskattningsvis 90 procent av tiden. Han höll sin vanliga föreläsning om Rysslands och Ukrainas historia, så som han ser den, för att slå fast ”grundorsakerna” till kriget. Överfört till vanligt språk: Ukraina ska tas ifrån sitt självbestämmande. Länderna på Natos östra flank ska försvaga sitt försvar och förvandlas till rysk bakgård. Moskva ska ha vetorätt över deras säkerhetspolitik och ha fri väg den dag Ryssland bestämmer sig för att invadera.
Det har varit innebörden i Kremls budskap under de senaste fyra och ett halvt åren och fanns med i de kravdokument som Ryssland skickade runt inför den fullskaliga invasionen.
Är det då någon mening för europeiska ledare att prata med Putin?
Ja. Donald Trump har brutit den ryske diktatorns isolering. När det väl är gjort tjänar det inte Ukrainas sak att Trump och Putin lämnas för sig själva. Europa bör sitta med vid det virtuella bordet på Ukrainas sida. Där kan de sabotera uppgörelser mellan Trump och Putin som är dåliga för Ukraina och för Europas säkerhet. Europeiska ledare kan även främja en typ av humanitära uppgörelser som sker i alla krig – vapenvilor som är avgränsade i tid och omfång, fångutväxlingar, evakueringar av civila, och i detta krig återförande av kidnappade ukrainska barn.
Vilken europeisk politiker som träffar vem är en underordnad fråga. Men de nordiska länderna, som tillhör den hårda kärnan i Ukrainastödet, har här en naturlig roll att spela. Alexander Stubb är en politiker med fingertoppskänsla, djup förståelse av frågorna och god kommunikationsförmåga.
Därför är det fel av Danmarks statsminister Mette Frederiksen att kritisera Støre och Stubb för Putinsamtalet. Det är förståeligt om Danmark som den största givaren till Ukraina, i relation till bnp, vill ha en större egen roll i de här processerna. Men det är inte något som ska luftas offentligt och sätta bilden av nordisk splittring.
Kriget kommer att avgöras på slagfältet. I den frågan råder det inga åsiktsskillnader mellan Köpenhamn, Oslo, Helsingfors och Stockholm. Men segern över Ryssland avgörs av många saker, däribland av Europas förmåga att vara en tung spelare på Ukrainas sida. Det är på den bollen Frederiksen bör ha blicken. Inte på sitt ego.