Wildwood
Betyg: 2
BIO. ANIMERAT FANTASYÄVENTYR. USA, 2026. Regi: Travis Knight. Röster: Peyton Elizabeth Lee, Jacob Tremblay, Carey Mulligan. Åldersgräns: 11 år. Längd: 2.10.
Oscar Westerholm är filmkritiker på kultursidan.
Det har tagit många, många år för regissören Travis Knight (”Masters of the universe”) att få till sin omsusade filmatisering av Colin Meloys och Carson Ellis fantasyroman ”Wildwood” från 2011. Enligt rykten på sociala medier har filmen – som med sina dryga två timmar är en av de längsta dockanimationerna i mannaminne – haft en lamslående budget på någonting mellan 100 och 400 miljoner dollar.
Med andra ord är det mycket som är sensationellt med fantasyäventyret ”Wildwood”, inte minst allt manuellt arbete som Laika Studios (”Coraline och spegelns hemlighet”) har lagt ner på att få till dockornas silkeslena rörelsemönster. Om du stannar kvar en stund med eftertexterna får du se en kort, intressant snutt om det infernaliskt pilliga arbetet. ”Wildwood” är ett imponerande möte mellan film och slöjdhantverk.
Handlingen däremot är allt annat än imponerande. Men visst, början är bra. Tonåringen Prue (Peyton Elizabeth Lee) bor i Portland med sin lillebror Mac och hippieföräldrar. Prue är förbjuden att ta ut Mac på promenad. Varför? Hennes päron ger inget svar. Eftersom det är en tonårings plikt att trotsa godtyckliga förbud, tar Prue med sig Mac på en cykeltur till lekplatsen. Helt plötsligt sveper ett helt ting med kråkor ner från himlen, lyfter upp Mac och flyger i väg med honom till den magiska snårskogen på andra sidan floden. Där väntar en häxa (Carey Mulligan) på ett pojkbarn som kan ersätta hennes förlorade son.
Ett tag känns det som att något magiskt väntar bakom vartenda omsorgsfullt animerat hörn. Det här är nämligen en förhäxande snygg film. Men i likhet med alla amerikanska filmer med en budget jämförbar med en mindre nations bnp knökas filmen inom kort full med produktionsmässigt pompösa, filmtekniskt komplicerade och dramaturgiskt slätstrukna krigsscener som liksom bara pågår och pågår och pågår utan slut i sikte. Magin dör ut i krigsdimman. Kunde man inte för en gångs skull ha lagt några miljoner på en manusförfattare som hade läst något annat än bara militärstrategiska fackböcker? Carl von Clausewitz i all ära, men ett par sidor Jane Austen hade kanske inte varit fel?
”Wildwood” är dyr, prålig och högljudd. Lite som en sprillans ny Ferrari. Alla som är ute efter lite substans under den blankpolerade lacken behöver däremot inte göra sig besväret.