Nyligen kunde man läsa om hur lärarfacket har anmält Stockholms stad för att inte göra tillräckligt med att hjälpa skolor och lärare i just denna allvarliga fråga. Jag tror inte situationen i Göteborg är mycket bättre. Vi är säkert bara sämre på att anmäla brister i arbetsmiljön.
Jag har arbetat som lärare i grundskolan i över sexton år och jag kan säga att jag har sett och varit med om det mesta. Och för varje läsår som har gått upplever jag att arbetsbelastningen och arbetsmiljön har blivit allt tuffare. Förutom detta har också utmaningarna i klassrummen blivit att svårare då fler barn har diverse diagnoser, underliggande svårigheter, trauman, språkstörningar och kognitiva svårigheter. (Och nej, jag har inte fått mer resurser för att hjälpa dessa barn och tillgodose deras rättigheter till särskilt stöd.)
Alla barn är olika men ändå är de så lika. De är lika i den bemärkelsen att de är känslostyrda, lätt hamnar i affekt, har begränsat konsekvenstänk och därför ibland tar fel beslut. Och de är olika i bemärkelsen att de egna och självständiga individer med egna drömmar och mål i livet.
Fostrande uppdrag
Skolans uppdrag är att förmedla och förankra kunskaper till eleverna samt att förmedla grundläggande demokratiska värden. Läraren ska undervisa eleverna, lära dem en massa saker och sedan ska de vidare i utbildningskedjan hela vägen upp till gymnasiet och eventuellt vidare till högskola och universitet. Förutom bildningsdelen så har skolan även ett fostrande uppdrag. Det innebär att vi på skolan lär barn och unga grundläggande saker som att de ska sitta på sina platser när de arbetar, räcka upp handen när man vill säga något, tilltala klasskamrater och vuxna med respekt, stå i led, inte tränga sig före andra och använda sig av ett respektfullt språkbruk och mycket annat.
Som lärare har jag alltid stått upp för bildningsidealet och har alltid värnat högt om kunskapens värde och makt. Men på senare tid upplever jag att jag mer och mer behöver arbeta med elevernas grundläggande beteende och uppförande. Mitt arbete som lärare har devalverats från att vara en kunskapens bärare och förmedlare till att bli en uppfostrande ordningsvakt.
Men i varje klass, i varje årskurs, i alla skolor, finns barn som inte kan lyssna på tillsägelser, som inte bryr sig, som inte tänker på konsekvenserna av sina handlingar och som vill göra allt för att slippa hålla i en penna eller läsa en bok
Det var inte riktigt det här jag tänkte mig när jag samlade på mig studielån och ägnade nästan fem år med att utbilda mig till lärare. Jag tycker mycket om att undervisa. Det var därför jag blev lärare och det är därför jag är kvar i det här yrket. Men undervisningen har nästan blivit av en bisyssla. I stället för att planera lektioner, bedriva undervisning och efterarbeta lektioner, har jag allt mer fått lösa konflikter, skriva kränkningsanmälningar, incidentrapporter, mejla och ringa föräldrar för att påminna dem att prata med sina barn om hur man ska bete sig i skolan samt sitta i allvarliga samtal med föräldrar, elever och elevhälsan.
De flesta barn och unga, den stora majoriteten, vill lära sig saker och tycker att skolan är viktig. Men i varje klass, i varje årskurs, i alla skolor, finns barn som inte kan lyssna på tillsägelser, som inte bryr sig, som inte tänker på konsekvenserna av sina handlingar och som vill göra allt för att slippa hålla i en penna eller läsa en bok. Dessa elevers negativa inflytande smittar och sprider sig till andra elever. En del barn är till och med en fara för sig själva och för andra. De skriker i örat på sina klasskamrater, kastar pennor och suddgummin, sparkar på andra barn och vuxna, springer runt i korridorerna, slår sönder saker, ropar könsord, svordomar och utgör därför en arbetsmiljöproblem för skolpersonal och för andra elever. Sedan tvingar vi in dem i klassrummen och förväntar oss att de ska sitta fint och arbeta flitigt med andra barn.
Folk blir chockade
När jag berättar om allt detta för personer som inte arbetar inom skolans värld så blir de förfärade och tror att jag överdriver. Många blir chockade och undrar om det verkligen är sant. Det enda som jag blir chockad över är att folk ens blir chockade över varför det ser ut som det gör.
Minnet hos allmänheten är kort. Svenska skolor, i stort sett i hela landet, har levt på en svältkur i form av effektiviseringar, rationaliseringar och omorganisationer. För tre år sedan protesterade tusentals lärare mot nedskärningarna och facket höll i flera manifestationer runt om i landet. Därefter återgick vi till arbetet och fortsatte att arbeta medan allmänheten låtsades som ingenting.
Skär vi ner på skolans resurser och minskar på antalet vuxna så kommer våldet att öka. Det är en busenkel ekvation. De ökade fallen av hot och våld har inte uppstått i ett vakuum. Det är en ren och skär konsekvens av förd politik. Det var just det här vi varnade för när vi stod i torg och gator för att larma om besparingarna.
Som lärare bryr jag mig inte vem det är som styr i kommun eller riksdag. Jag vill bara ha tillräckliga förutsättningar för att kunna bedriva en god undervisning, trygghet för mina elever och en dräglig arbetsmiljö. Är det så mycket begärt?
HP Tran, lärare i Göteborg