Jag hade en praktikant med i lastbilen under en vecka. Han håller via MTG (Motorbranschens Tekniska Gymnasium, komvux-delen) på att skaffa sig behörighet för att köra lastbil. Jag tycker alltid det är intressant med människor som valt att sadla om och byta yrke en bit upp i åldern. Så även Rashid. Nu hör det till saken att han tidigare suttit en mandatperiod i riksdagen för Sverigedemokraterna så vi saknade inte samtalsämnen under veckan.
I en tid där de röda linjerna breder ut sig i samhällsdebatten känns det givande att kunna samtala i ögonhöjd. Faktum är att jag haft några av mina mest intressanta politiska diskussioner i just lastbilshytten. Där har suttit allt från vänsterpartister till just sverigedemokrater. Ska man hämta göteborgarnas avfall går det inte att sätta sig och tjura över politiska åsikter. Faktum är att jag tycker samtalen blir som bäst under tiden man gör jobbet.
Rashid kommer bli en utmärkt lastbilschaufför. Han kommer från Iran och när jag frågade hur det kom sig att han blev politiskt engagerad berättade han om hur han sett Sverige som ett demokratiskt föredöme i jämförelse med hemlandet men att han även fått ompröva sin bild av landet. Som jag tolkade honom menar han att vi inte till fullo vårdar oss om det privilegium ett fritt samhälle innebär.
Själv anser jag att de konstruerade röda linjerna, såväl före som efter valdagen, är direkt skadliga för landet. Man borde som politiska företrädare klara av att möta sina meningsmotståndare utan att spä på polariseringen som nu råder. I stället har det utvecklats till en tävling i vem som kan stå mest stenhårt fast i sin uppfattning.
Att aldrig tillåta sig att förändras är inte modigt. Tvärtom. För många av mina arbetskamrater framstår det som obegripligt att det inte går att göra upp när folket har sagt sitt. Det finns något oanständigt i de hånfulla tillmälen man ger varandra i det politiska samtalet. Som om man säljer sin själ när man gör upp sakpolitiskt. Det gör man inte. Och jag menar att det på sikt är skadligt för vår tillit till varandra som medborgare när de politiska företrädarna inte klarar av att vara föredömen i att hålla en anständig ton.
Det som skett i Frankrike är ett exempel på hur en från början helt rimlig kritik kan urarta till regelrätta kravaller när bristen på tillit medborgare emellan krackelerar. Som den franska medborgaren Isabelle Moreau säger i Cilla Bäcklunds intervju i söndagens GP: ”Det finns ingen dialog med befolkningen. I stället låter man missnöjet växa tills det exploderar, och först då ger man efter. Vår demokratiska praxis fungerar inte som den borde.” Och vi har som bekant haft våra egna kravaller i Sverige.
Jag är trött på röda linjer och jag tycker Rashid har rätt i att vi inte till fullo uppskattar den frihet vi åtnjuter i Sverige. Yttrandefriheten ska vi vara rädda om. Det är vi inte genom att vägra prata med meningsmotståndare. Det går alldeles utmärkt att ha olika åsikter utan att hamna i helvetet. Du kan faktiskt få en vän på kuppen.