Jag har inget problem med Norrland. Faktiskt är många av mina bästa vänner norrlänningar. Det är en intressant del av världen, med en mängd smärtpunkter att utforska, och tjusigt landskap att placera smärtpunkterna i, om man är berättare.
Utan att gå allt för långt in i exotismen, kan man sätta sina gubbar i stad, gruva, på fjäll, i stuga, man kan dränka dem i mörker, snö, ljus och hjortron.
För att inte tala om vad man kan göra om man berättar om det moderna, samtida Norrland. Om politiken och ekonomin, gröna vågen, gröna pengar, brunbjörn, gråvarg, säkert någon sparvhök, kanske en uggla, etc.
Vad vet jag, jag är varken zoolog eller botaniker.
Mattias Timander – hyllad för debuten ”Din vilja sitter i skogen” – begår norrlandsskildring i sin nya roman ”Lämmelvalsen”. En snabbläst en, om journalisten Hjalmar (ung, vilsen) som återvänder hem (från det tomma Stockholm till det genuina, men av senkapitalismen prövade, Norrland), med en rejäl förmögenhet på fickan (ett plötsligt arv) för att där tampas med Ett Antal Original.
Insikter uppstår.
Problemet är bara att det till stora delar är skrivet med samma tydlighet som en bruksanvisning
Som sagt. Det är inte en ointressant plats Hjalmar kommer till, eller en ointressant historia som berättas. Maktanalysen får plats, så även lokalfärgen. Problemet är bara att det till stora delar är skrivet med samma tydlighet som en bruksanvisning, så glasklart uttalat att varje skruv redovisas, och hålen att sätta skruven i, och muttern att göra det där muttrar är till för med.
”Sen förklarade han att många av de som blir inlösta och får pengar utav gruvan lämnar Kiruna. Att de inte vill flytta till nya stan utan hellre tar kosingen och köper nåt nån annanstans, söderut. Samma är det med många av företagen och butikerna, caféerna. De klappar hellre igen än börjar bängla och stöka med flytt och ta risken det innebär att vara med på det projekt som är Nya Kiruna Centrum, eller NKC, som det så romantiskt kommit å heta i folkmun.”
Intressant problematik? Ja. Så och att bygga en Billy.
Ett tag funderar jag på om det är mig det är fel på. Är det ovana vid en specifik litterär tradition? Jag drar mig till minnes gamla sjuttiotalare som ”Trälarna”, serien av Sven Wernström, som beskrev Norrköping. Även där var det väl rätt glasklart vart skåpet skulle stå, när det väl var monterat? Wikipedia kallar de böckerna politisk-pedagogiska, så det kan man väl göra nu också med Timander.
Jag minns att jag läste ”Trälarna” med stor behållning i förpuberteten, inte bara för sexscenernas skull.
Och då, plötsligt, blir allting så väldans, väldans bra
Om man släpper drömmen om den fria romanen, och läser ”Lämmelvalsen” som politiskt verk. Är det bättre då?
Ja, absolut. Om man ser den frånvarande subtiliteten som en styrka istället för en brist, blir boken mycket bättre. En klar och redig skildring av ett Norrland i förändring, där gamla sår och förtryck ligger strax under ytan. En sorgesång över den ”idyll vid älven där det dagliga brödet var beroende av naturens givmildhet”.
Lättnad! Det går att hitta in i texten! Och tycka om den!
Men så läser man ända till slutet. Och där blir Timander sant gestaltande. ”Efter många timmars vandring och många pauser såg jag på kartan vi haft med oss att vi var nära”. Och då, plötsligt, blir allting så väldans, väldans bra.
Språket sjunger, redogörelsen är slut, tvivlen går i dagen. Och jag slås åter av tanken, på hur bra det här kunde varit, genomgående. Och är, i glimmerdelarna. Om det fick vara lite mer dunkelt