Deep Purple
Plats: Avicii Arena, Stockholm. Publik: Saknar exakt siffra, men det ser nästan fullsatt ut. Längd: 100 minuter. Bäst: Spelningens andra hälft. Bandet petar verkligen in en högre växel från ”Sometimes I feel like screaming” och framåt. Trummisen, tillika rockkungen, Ian Paice förtjänar också en eloge. Sämst: Spelningens första hälft, när Ian Gillans röst låter väldigt skör och svag. Fråga: Hör någon vad Gillan mumlar under mellansnacken?
Vi har tyvärr sett det förr.
Band och artister som försöker återuppleva forna glansdagar, trots att åldern och formen talar emot dem.
Kalkonkonserter där aktade låtskatter sjunker som ankare ända ned till rock bottom (Lex Guns N’ Roses och Mötley Crüe).
Deep Purple är, tack och lov, inte riktigt där än men nog fan blir man nojig när Ian Gillan öppnar munnen för att sjunga ”Highway star”. En krävande låt som få sångare klarar av, än mindre en 81-årig(!) Gillan. Skriken som en gång i tiden gjorde att kvinnor och män världen över drabbades av vätskebrist har bytts ut mot skrin som knappt lämnar scenkanten.
Det är desto mer tryck i rytmsektionen; Ian Paice och Roger Glover utgör en oerhört tajt och tung enhet. Paices ivriga och intensiva trampande på bastrumman får stolarna på läktarna att vibrera. Basisten Glover lunkar i sin tur runt på scenen med en trädgårdstomtes trygga närvaro.
Men inte ens Paices fenomenala trumspel – med betoning på fenomenala – väger upp för faktumet att sången är i sköraste laget. Även om den gradvis blir bättre efter den branta uppförsbacke som är ”Highway star”.
Spelningens första hälft tyngs dessutom ned av utdragna solon och sentida material från ”Splat!” och ”=1” som knappast går till hårdrockhistorien. Jag tänker framför allt på ”Arrogant boy” och ”Diablo”, som bägge bleknar jämte sina äldre låtsyskon.
Just som jag skriver i mina anteckningar att Deep Purple borde kasta in handduken, medan de fortfarande har hedern i behåll, händer något.
Från finstämda ”Sometimes I feel like screaming” och framåt petar bandet plötsligt in en högre växel.
Ljudet växer sig tyngre och mer motståndskraftigt. Scennärvaron, samspelet och sången vässas till. Energin och intensiteten skruvas upp. Inte minst i instrumentala partier.
Under pampiga ”Perfect strangers” råder en närmast andäktig stämning inne i arenan. Så även i frihetstörstande ”Space truckin’”.
Don Aireys stämningsfulla Abba-medley under kvällens andra keyboardsolo orsakar högröstat jubel.
Och gitarristen Simon McBride, ynglingen i sammanhanget, tar sig självsäkert an rockikonernas proggiga avstickare.
Den självklara Joe South-covern ”Hush”, som ståtligt tänjs ut, är ett enda stort långfinger mot alla i publiken som var redo att avfärda bandet i början av spelningen. Jag själv inkluderad.
Lagom till finalnumret ”Black night” har de flesta i publiken rest sig upp ur sina stolar. Blickarna är glansiga av beundran.
Britternas bäst före-datum känns med ens väldigt långt borta.
Följ Aftonbladet Musik på Facebook, Instagram, X, Threads, Bluesky och Spotify för full koll på allt inom musik