De knallgula jackorna lyser upp bland de snötäckta bergstopparna och när åkarna ger sig ut på de preparerade slingorna är det blå träningsdräkter som dominerar.
Men alla svenskar går inte i blågult.
Bland skidåkarna som stakar sig fram på 3 000 meters höjd syns också en trio i svarta träningskläder.
Det är Jonna Sundling, som valt att stå utanför landslaget, tillsammans med klubbkompisarna Sofia Henriksson och Marcus Grate samt den tidigare landslagstränaren Magnus Ingesson.
De tränar på samma glaciär som landslaget, med sakerna liggandes intill det svenska lagets.
För Maja Dahlqvist är det ingen särskilt märklig syn.
– Det är väl sig ganska likt, ändå. Som skidåkare i Sverige är det en väldigt liten värld, man har ganska bra koll på varandra ändå, fast man inte är i samma lag.
Emma Ribom, som är en av Sundlings närmsta vänner i landslaget, gläds åt återseendet.
– Det var ett tag sedan vi sågs, så det är kul, säger hon.
”Whoops!”
Men för en av landslagsåkarna blir mötet med det svartklädda gänget lite mer speciellt.
När Sportbladet frågar Lisa Ingesson hur det känns att ha pappa Magnus på samma höghöjdsläger kommer först ett spontant utrop.
– Whoops!
Hon skrattar åt situationen.
– Jag har aldrig varit iväg så här tidigare, med pappa på samma plats. Vi är här för samma sak, men han är inte med mig.
För medan Lisa tränar med landslaget har pappa Magnus fullt upp med Sundling och hennes klubbgrupp.
– Det är kul och skönt att ha familj på plats. Det är man inte van vid när man är borta i tre veckor.
Några extra träningstips från pappa har det däremot inte blivit.
– Nej, inte så mycket. Jag såg mest att han kämpade för glatta livet för att kunna åka skidor.
”Skräckblandad förtjusning”
För Lisa Ingesson är det dessutom en ovanligt utmanande plats för en familjeåterförening.
Hon har nämligen inte de bästa erfarenheterna av höghöjdsträning.
Två gånger har hon åkt Tour de Ski, med lika jobbiga upplevelser på höjden. Och när hon för två år sedan fick följa med på ett läger i Lavazè slutade det med magproblem och sjukdom.
– Jag har aldrig fått en ärlig chans på höjden. Så nu är det första ärliga chansen och än så länge går det bra.
Hur känns det att vara tillbaka på höjd?
– Skräckblandad förtjusning.
Den här gången har hon tagit hjälp av sina mer rutinerade landslagskamrater för att hitta rätt nivå på träningen.
Det viktigaste rådet?
– Hålla ner farten och att det inte kan gå för långsamt på höjd.
Och även om pappa Magnus befinner sig på samma glaciär är det inte honom hon vänder sig till för träningsråd, men att hålla sig strikt till varsin träningsgrupp är förstås inte aktuellt.
– Stöter man på honom på glaciären är det inte så att jag ignorerar honom. ”Nej, prata inte med mig!” Utan det är klart att jag kan åka och prata med honom också.