Att åka skidor är i familjen Burmansson dna.
Jennie-Lee Burmansson slog igenom väldigt ung och blev Sveriges yngsta vinterolympier när hon som 15-åring var med i OS i Pyeongchang 2018. Samma säsong vann hon slopestylecupen i världscupen och kom trea i totala världscupen i freeskiing.
Men korsbandet rök på ett av Sveriges största idrottsliga framtidsnamn och hon tog sig aldrig tillbaka till världstoppen efter skadan. Motivationen försvann sakta men säkert och tävlingsskidåkningen blev ett avslutat kapitel.
Missade OS
Hennes yngre bror Axel gick in till förra säsongen med en stor förhoppning om att ta sig till OS i Italien.
I stället blev det en korsbands- och meniskskada och han tvingades till operation och säsongen var över.
– Till en början var det jätteledsamt såklart. Man hade en ganska klar bild för sig om vart man ville och OS var ju det största målet. Under OS-veckan var det lite jobbigt att titta, säger han.
Ett stort stöd under frånvaron var Jennie-Lee.
Hon har stor erfarenhet av sporten och stor erfarenhet av att gå igenom ett långt och jobbigt skadeuppehåll.
– Vi har en jättebra relation. Under det här året har hon stöttat mig mycket, precis som resten av familjen. Det har varit extra skönt att kunna prata med henne om hur allting fungerar, hur man mår och hur det känns. Hon har varit med om något liknande så det har betytt jättemycket.
”Gav mig en boost”
Har hon gett dig några specifika tips?
– Inte så mycket konkret. Det är mer sättet att se på det hela. Jag har alltid försökt tänka att knäskador händer alla som håller på med den här idrotten. Nu var det väldigt synd att det var just OS-säsongen. Men förr eller senare kommer det förmodligen att hända och då är det bara att göra det bästa av situationen och ta sig framåt. Hon har varit väldigt stöttande i det tankesättet.
Är hon en del i din satsning på något sätt?
– Inte mer än att vi åker skidor ihop och har det kul ute i backen. Det är klart att när man gick i sjuan i grundskolan och såg henne vara ute i världen och tävla, så blev det en extra boost att man själv ville ta sig dit också. Det har påverkat en på det sättet.
Har hon varit lite av en förebild?
– Absolut. Hon är och kommer alltid vara min största förebild. Utan tvekan.