Det här är en argumenterande text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.
DEBATT | SVENSK POLITIK
Det svenska styrelseskicket bygger på negativ parlamentarism, vilket innebär att en regering kan tillträda och sitta kvar vid makten så länge den inte har riksdagen emot sig. Man brukar säga att det räcker att regeringen ”tolereras” av riksdagen.
När grundlagberedningen i slutet av 1960-talet förklarade varför den förordade negativ framför positiv parlamentarism var dess främsta argument att positiv parlamentarism kan skapa svåra låsningar som negativ parlamentarism kan hjälpa till att låsa upp. Nyckelmeningen i utredningens delbetänkande från 1967 finns på sidan 175: ”I situationer då regeringens parlamentariska underlag är förhållandevis svagt kan en partigrupp tänkas visserligen tolerera regeringen som den bästa i förhandenvarande situation men samtidigt inte vilja positivt stödja regeringens hela politiska program.”
Utredningen föreställde sig alltså att partierna i riksdagen skulle kunna hantera en komplicerad parlamentarisk situation, som den vi befinner oss i nu, genom att släppa fram en regering även om de inte själva ingår i den och även om de inte i alla avseenden stöder regeringens politik.
Dagens partier agerar inte som grundlagberedningen tänkte sig.
För det första är en av idéerna med negativ parlamentarism att det ska vara lätt att bilda minoritetsregeringar. Helt följdriktigt har vi också haft minoritetsregeringar nästan jämt sedan det parlamentariska genombrottet på 1910-talet (de tre senaste majoritetsregeringarna var Reinfeldt I 2006–2010 och Fälldin I och II 1976–78 och 1979–81). I dag säger flera av riksdagspartierna att de inte under några omständigheter kommer att släppa fram en regering de inte själva ingår i. Om alla partier följde den principen skulle det inte gå att bilda några minoritetsregeringar.
För det andra kräver även partier som kan tänka sig att släppa fram en minoritetsregering att de först ska komma överens med de tilltänkta regeringspartierna om den politiska inriktningen, det vill säga just det grundlagberedningen tänkte sig att de inte skulle behöva göra. När Centerpartiet röstade nej till Magdalena Andersson i statsministeromröstningen den 15 oktober sade Elisabeth Thand Ringqvist till exempel att ”det krävs en samsyn på vilken politik som ska genomföras” och att partiet bara skulle kunna tolerera en minoritetsregering ledd av Socialdemokraterna ”om vi hade haft någon form av program eller inriktning som visade att politiken skulle /…/ innehålla det vi gick till val på”.
Sverige behöver nu välja vilken sorts parlamentarism vi vill ha.
Om vi i huvudsak vill behålla den typ av parlamentarism vi har haft tidigare, och som ännu lever kvar i våra skandinaviska grannländer Danmark och Norge, behöver de partier som inte själva ingår i regeringen kunna lita på att de kan få politiskt inflytande i det löpande arbetet i riksdagen efter att regeringen har bildats. Ett sätt för en ny regering att trovärdigt förbinda sig att förhandla med andra partier är att meddela att den kommer att avgå om den inte får majoritet för sin budget i den årliga omröstningen om budgetramarna. Om vi väljer den vägen skulle vår parlamentarism fungera mer som i Norge, där den årliga budgetprocessen i realiteten också fungerar som en förtroendeomröstning om statsministern.
Om vi i stället vill ha en modell där statsministern redan i samband med regeringsbildningen har stöd för regeringens politik bör vi anpassa författningen till en sådan ordning. Det naturliga vore i så fall att övergå från negativ till positiv parlamentarism – det vill säga kräva att statsministern inte bara tolereras av riksdagen utan har riksdagens aktiva stöd. En sådan förändring kommer inte nödvändigtvis att leda till kortare regeringsbildningar – kanske tvärtom – men den skulle öka sannolikheten för breda koalitionsregeringar, varför förhandlingarna efter valet i första hand skulle handla om innehållet i en koalitionsöverenskommelse mellan de berörda partierna, som i Belgien och Nederländerna.
Vi tror för egen del att den traditionella skandinaviska typen av parlamentarisk demokrati har viktiga fördelar, inte minst att den gör det möjligt att förena en tydlig ideologisk konflikt om regeringsmakten med pragmatiskt beslutsfattande mellan valen. Vi tror därför att det bästa för Sverige vore att hitta tillbaka till en sådan ordning.
Det viktiga är emellertid att vi väljer väg. Den situation vi befinner oss i efter valet 2026 har uppstått eftersom partierna agerar på ett annat sätt än riksdagen föreställde sig att de skulle göra när grundlagen skrevs. Det innebär inte att partierna bryter mot de formella reglerna – det gör de inte. Men det innebär att de normer som reglerna utgick från har förändrats. Denna diskrepans mellan regelverket och partiernas agerande skapar för närvarande stora problem. Antingen måste reglerna ändras eller så måste partierna handla annorlunda.
Carl Dahlström
professor, statsvetenskapliga institutionen, Göteborgs universitet
Johannes Lindvall
August Röhss professur i statsvetenskap, statsvetenskapliga institutionen, Göteborgs universitet