Det här är en text från SvD Ledare. Ledarredaktionen är partipolitiskt oavhängig med beteckningen obunden moderat.
På Dagens Nyheters ledarsida kunde man förra veckan läsa om Svenska Dagbladets ledarsida. Max Hjelm förärade Paulina Neuding en hel text. Inte så mycket hennes argument i sak som hennes beklagansvärda karaktär. ”Hon är fast i ett heligt krig mot år 2014”, fastslog han, och menade att detta manifesterats av ”föraktet mot det öppna samhället, hetsjakten på mångkulturen och fäblessen för statlig makt”.
Som bevisföring lyftes en av hennes senaste texter fram, om demonstrationerna i Frankrike som löpt amok. (SvD 21/10) Hjelm arbetade med en sliten liknelse för enfald; att den som äger en hammare ser alla problem som en spik. Teoribygget visade sig dock vara lite bräckligt. ”Visst nämner hon problem i den franska skolan”, tillstår Hjelm, men tillrättavisade henne samtidigt för att inte ansluta sig till dem som menar att skolans problem främst är materiella. Istället uppvisade hon fräckheten att vilja diskutera hur skolan i västvärlden har påverkats av de progressiva idéer som i Sverige under borgerliga regeringsinnehav har börjat motas tillbaka till förmån för klassiska bildningsideal.
Men om storleken på offentlig pengapåse är synonymt med resultat behövs inga Pisamätningar. Både Sverige och Frankrike har sett betydande försämringar när det gäller läsförståelse och matematik under de senaste 25 åren. Även om de franska utbildningsutgifterna minskat som andel av BNP, ökade de reala utgifterna per elev mellan 2015 och 2022. För att begripa resultaten i skolan behöver man därför se till mer än materiella villkor, exempelvis de pedagogiska och organisatoriska. Apropå hammare.
Huvudärendet i Max Hjelms text var emellertid att meddela att han finner det ”tröttsamt” med vad han hävdar är ”besattheten av invandrare”. Här anförs att Paulina Neuding ”i text efter text” återkommer till den brittiske journalisten och författaren Douglas Murray, som har varnat för att det öppna samhället hotas av extremistiska element som följt med migrationen till Europa. En av de tre texter han länkar till handlar om när Murray i februari 2024 tvingades ställa in ett scensamtal på Apollo Theatre i London på grund av teaterns rädsla för hot från islamister.
Det görs inte genom argument i sak, utan genom att framställa oliktänkande som sämre människor.
Max Hjelm uppger sig uppleva att han färdats i en tidsmaskin när han läser att invandringen har lett till en astronomisk integrationsskuld, som får konsekvenser för de unga. Istället för att argumentera mot detta i sak, tänker han högt: ”Europa har ju haft stängda gränser i tio år?” Det är oklart vad för sorts maskin Hjelm har använt, men statistiken från Eurostat för perioden 2016–2025 bekräftar inte hans världsbild. Även borträknat ukrainare, som inte behövt söka asyl, har antalet förstagångssökande till EU varit märkbart. Som lägst under perioden var det under 2020, pandemiåret, 415 200. 2023 var det drygt över en miljon (att jämföras med rekordåret 2015 då drygt 1,2 miljoner sökte). Fakta som sannolikt är ointressant för den som har tesen klar: Europa har stängda gränser. Invandring är därför inget vi ska tala om. Den som gör det är ”besatt”. Apropå spikar.
Max Hjelms text blir tyvärr ett exempel på den tendens som litteraturhistorikern Johan Lundberg pekat ut i den nyligen utgivna boken ”Rikslikaren” (Timbro). Istället för en journalistisk hållning att förutsättningslöst undersöka verkligheten, blir instinkten snarare att fastslå en bild av verkligheten och därefter bedriva jakt på dem som vägrar inordna sig och anamma den. Det görs inte genom argument i sak, utan genom att framställa oliktänkande som sämre människor. I Max Hjelms tappning låter det så här, när han avfärdar Neuding: ”För perspektiv: Inte ens den franska ytterhögerns ökända ledare Marine Le Pen har lyft migrationen som den främsta förklaring till upploppen – hon har fokuserat på lag och ordning.”
DN-läsaren ska av sin ledarsida alltså förstå att den som också lyfter problemen med segregation (den där integrationsskulden) i diskussionen om varför franska städer drabbats av omfattande förstörelse och våld, är så extrem att rättänkande gör bäst i att undvika kontakt. Tidsmaskin, var ordet. Det är så 2014.
Läs även