Det här är en argumenterande text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.
DEBATT | ISRAEL-PALESTINA-KONFLIKTEN
När USA:s ambassadör i Israel, Mike Huckabee, beskrev våldsamma bosättare på Västbanken som ”terrorister” efter attacker mot palestinska bostäder, fordon och en moské var det ett ovanligt ordval för en amerikansk diplomat. Huckabee, länge en uttalad anhängare av bosättarrörelsen, sade att det inte bara handlade om kriminalitet utan om ”terrorhandlingar”.
Även delar av Israels säkerhetsetablissemang har länge använt ett skarpare språk än europeiska regeringar. USA:s utrikesdepartement noterade 2021 att både dåvarande försvarsministern Benny Gantz och ministern för inre säkerhet Omer Bar-Lev använde terrorismbegreppet om våldet.
Ronen Bar, dåvarande chef för israeliska säkerhetstjänsten Shin Bet, var ännu tydligare i ett brev till Benjamin Netanyahu 2024:
”Det är inte brottslighet, eftersom det handlar om att använda våld för att skrämma och sprida rädsla. Det är terror.”
Han kallade även fenomenet ett allvarligt hot mot Israels nationella säkerhet.
Varför använder då de flesta europeiska länder främst begrepp som ”bosättarvåld” och ”extremistiskt bosättarvåld” när israeliska ministrar och Shin Bet-chefen talat om terrorism? Och varför har EU inte placerat extremistiska bosättarorganisationer på sin terrorlista?
EU har agerat mot attackerna. 2024 sanktionerade unionen extremistiska bosättare och organisationer för allvarliga människorättsövergrepp mot palestinier och palestinska byar. 2026 utvidgades sanktionerna till ytterligare bosättare och organisationer.
Aktörerna placerades dock inte i EU:s system för terroristsanktioner, utan i EU:s globala sanktionsregim för mänskliga rättigheter. I motiveringarna pekade EU på flera omständigheter som också kan ligga bakom en terrorismklassificering: organiserade extremistiska aktörer, politiska motiv, upprepat våld mot civila och försök att fördriva palestinier. Ändå placerades våldet i en annan juridisk och politisk kategori.
Europas återhållsamhet kan knappast förklaras med att bosättarvåld principiellt faller utanför terrorismbegreppet. EU:s definition omfattar uppsåtliga handlingar som genom sin art eller sitt sammanhang kan allvarligt skada ett land. De ska till exempel begås i syfte att injaga allvarlig fruktan hos en befolkning eller destabilisera grundläggande samhällsstrukturer.
Definitionen omfattar bland annat angrepp på liv och fysisk integritet samt omfattande förstörelse som kan äventyra människoliv eller orsaka stora ekonomiska förluster.
Definitionen preciserar inte vad det innebär att en gärning kan ”allvarligt skada ett land”. Svensk lag, som bygger på motsvarande rekvisit i EU:s terrorismdirektiv, tolkar ”land” som samhället i vid bemärkelse, inte bara statliga institutioner (Riksdagen) (hitta bättre länk än proposition). Om en grupp systematiskt angriper civila, bränner bostäder och använder hot och våld för att skrämma människor från hem och mark kan flera kriterier aktualiseras.
Vilket land som i så fall skadas är dock inte självklart. Systematiskt våld som fördriver palestinier och förändrar territoriell kontroll kan aktualisera frågan om skada på Palestina. Men även om Sverige erkänner Palestina gör inte alla EU-länder det.
Att våldet riktas mot palestinier utesluter inte samtidigt att extremistiskt politiskt våld kan skada Israel som samhälle. Ronen Bars varning om att ”terrorism” av bosättarna utgör ett hot mot Israels nationella säkerhet illustrerar det.
Att en attack kan uppfylla terrorismdefinitionen innebär inte att en organisation automatiskt förs upp på EU:s terroristlista. EU-reglerna kräver att en behörig myndighet har beslutat att inleda en utredning eller lagföring på grundval av allvarlig och trovärdig bevisning eller att en dom har fallit.
Om israeliska myndigheter främst behandlar bosättarattacker som misshandel, mordbrand, skadegörelse eller annan nationalistisk brottslighet snarare än terrorism kan en europeisk terrorlistning bli svårare.
Frågan är också politiskt känslig eftersom våldsaktörerna verkar inom ett bosättningsprojekt som delar av Israels regering aktivt stöder. EU-länderna har olika relationer till Israel – ofta av historiska eller ideologiska skäl – vilket kan påverka hur långt de är beredda att gå i sin kritik. De kan ifrågasätta bosättningsprojektet utan att sätta in kraftiga påtryckningar mot den israeliska staten.
Gränsen mellan staten och extremistiska icke-statliga aktörer blir mindre tydlig när våldsaktörerna lever i samhällen som skyddas av staten och eftersträvar territoriella förändringar som också stöds av inflytelserika politiska krafter.
Detta har oroat delar av Israels säkerhetsetablissemang. Ronen Bar varnade för att våldsamma extremister gått från att hålla sig undan staten till att få legitimitet från personer inom etablissemanget.
Det finns alltså juridiska, institutionella och politiska förklaringar till att EU inte har fört upp israeliska bosättare eller bosättargrupper på sin terrorlista. Den politiska dimensionen kan också bidra till att förklara varför europeiska regeringar så sällan beskriver själva våldet som terrorism.
Därför behövs större samsyn inom EU om hur bosättarvåld ska bedömas och beskrivas – utifrån handlingarnas karaktär, syfte och sammanhang, även när frågan är politiskt känslig.
Marco Nilsson
professor i globala studier och terrorforskare, Jönköping University