Europe
Plats: B-K, Stockholm. Publik: 3 100 (utsålt). Längd: Strax under 90 minuter. Bäst: Det är faktiskt bandets sentida material som landar hårdast ikväll – ”One on one” (John Levéns basgångar!), ”Last look at Eden” och ”The cult of ignorance”. Sämst: Greppet att låta crewmedlemmar komma upp på scenen för att äta pizza under ”Danger on the track” är väldigt distraherande. Och med undantag för ”Cherokee” flyger b-sidan från ”The final countdown” förbi utan större fanfar. Fråga: Varför blir det alltid så vansinnigt varmt inne på B-K?
Det är inte utan att man blir stolt när man tänker på Europe.
Upplands Väsby-sönerna som i mitten av 80-talet ritade om hårdrockkartan och placerade Sverige i dess mittpunkt. Om än tillfälligt.
Bandet har sedan återföreningen 2003 känts som en enad front. Måna om att dels förvalta sitt musikaliska arv med värdighet och respekt, dels fortsätta hålla sig relevanta och intressanta med ny musik som inte blickar för mycket bakåt. Jag tycker att de har lyckats väl på båda punkter.
I höst har kvintetten haft extra mycket att fira.
Husbandsgig i ”På spåret”, det utmärkta albumet ”Come this madness” och, sist men inte minst, 40-årsjubileet av ”The final countdown”, ett av de bäst sålda albumen i svensk musikhistoria.
Detta, i kombination med att bandet är i högform, bäddar för vad som snabbt visar sig bli en fantastisk resa genom karriären.
Nya materialet landar hårdast
Rockveteranerna äntrar scenen med pompa och ståt.
”Scandinavian eyes” från senaste skivan sätter tonen med dramatiska stråkar och tunga trummor.
Joey Tempest sjunger, för sig, rör sig som om han precis har druckit ur ungdomens källa. John Levéns mycket mäktiga basgångar borrar sig in i bröstkorgen och tar ett järngrepp om hjärtat.
Spelningens första hälft ägnas just åt ”Come this madness”, med korta nedslag i skivor som ”Out of this world”, ”Walk the earth” och ”War of kings”. Groove, glam, pudelrock, progg, blues och metal blandas sömlöst.
I publikhavet, där det är helvetiskt hett och trångt, välkomnas låtarna med milsvida leenden, storögda blickar, uppmuntrande jubel och sprudlande allsång. I princip oavsett tidsdatering på materialet.
Låtarna från den här sidan av millennieskiftet landar emellertid hårdast.
”The cult of ignorance” är en slående skildring av vår samtid, där förbryllande många människor föraktar och misstror vetenskap och förväxlar åsikter med fakta. Jag vill förvisso trolla fram en skämskudde när Tempest sjunger ”It’s like a one-way ticket on a scary-go-round” men i övrigt är låten en ny banger till liverepertoaren.
”Last look at Eden”, Europes motsvarighet till Led Zeppelins ”Kashmir”, drar i sin tur förbi som en ångvält.
”Vilken jävla resa”
Europe är en av få svenska musikakter som vet hur det känns att bli världsstjärnor över en natt.
De vet också hur snabbt man kan falla.
– Vi hade varit kungar och nu var vi inte det längre, berättade Tempest i en öppenhjärtlig intervju i Svenska Dagbladet om de tumultartade åren i svallvågorna av ”The final countdown”. Som när grungen svepte in och försatte hela hårdrockscenen i tillfällig koma.
Karriären har trots allt inte gått spikrakt och de många motgångarna har resulterat i en tacksamhet och ödmjukhet som lyser igenom i framträdandet, publikinteraktionen och Tempests mellansnack.
– Vilken resa, vilken jävla resa…, konstaterar sångaren efter en anekdot från bandets tidiga dagar.
Minst sagt.
Svävar ut i stratosfären
Efter ”On broken wings” flyttas fokuset till ”The final countdown”, som spelas i sin helhet.
Dunderdängan ”Rock the night” får taket att lyfta. Nästan.
Balladen ”Carrie” breder ut sig som en omfamning.
Bilder ur karriären projiceras på storbildsskärmarna bakom bandet och förstärker känslan av gemenskap.
Energinivån i publikhavet dippar dock något när det är dags för låtarna från b-sidan, som flyger förbi utan större fanfar. Det finns en anledning till att ”Time has come”, ”Heart of stone” och ”Love chaser” aldrig blev hits när det begav sig.
Så kommer till slut stunden som alla har väntat på. Finalen med stort F – ”The final countdown”.
Spänningen hänger i luften, för att fullkomligen brisera i samma sekund som Mic Michaelis odödliga syntmelodi svävar ut i den mörka Stockholmsnatten, vidare upp i stratosfären.
John Norum, som skulle varit min styvpappa om min kära mor hade fått bestämma (hej mamma!), hoppar lite försiktigt innan han avfyrar gitarrsolot som så många av oss håller kärt. Av tidigare handskada märks absolut ingenting.
När låten klingar av räcker Tempest upp ena handen i en stolt segergest.
Europe är kungar – igen.
Följ Aftonbladet Musik på Facebook, Instagram, X, Threads, Bluesky och Spotify för full koll på allt inom musik