Johan Malmberg är medarbetare på kultursidan.
”Jag är inte ett monster” säger filmregissören Staffan Hildebrand in i kameran.
I två och en halv timmar motbevisas han steg för steg innan han rimligen tvingas inse att det är kanske just det han var och är.
Det är svåruthärdligt att se ens ett helt avsnitt i stöten. Att höra honom säga sig ha älskat alla de unga pojkar som han sett till att omge sig med, hur fint de haft det tillsammans och glöm nu för guds skull inte att de fick något tillbaka av honom!
Det är en mörk, mörk blick rakt in i pedofilens tankevärld.
Det är psykologiskt naket och ingående. Så en smula förvånad blir man över de tämligen avmätta reaktioner som SVT:s satsning ”Pojkarna – regissören och sanningen” i tre delar, hittills har väckt.
En kritiker på Aftonbladet tycker den är tjatig, utdragen och, ja, onödig.
Hennes kollega på Expressen menar att serien ger oss tittare för lite nytt under solen och önskar att man äntligen myggar av gubbjäveln.
Mättnaden på Hildebrand sägs ha att göra med att detta redan är berättat, och delvis har man rätt. Sören ”Sulo” Karlsson och Deanne Rauscher kom 2021 med reportageboken ”G som i gärningsman” i vilken Hildebrand erkände övergrepp mot yngre tonåringar. Och i vintras kom Svenska Dagbladets poddserie ”Hildebrands nya liv” där reportern Magnus Arvidson möter regissören som på grund av avslöjandena gått i exil till Siem Reap i Kambodja. Häromdagen prisades podden så, visst, lite otacksamt läge för den nya SVT-serien rent medialt.
Men lite underligt blir det att vifta bort de rätt häpnadsväckande nya inslag som ”Pojkarna” innehåller.
Reportern Negra Efendić åker till Kambodja med löftet att Staffan Hildebrand nu öppet ska berätta hela sanningen. Och vad skulle han ha att vinna på det, frågar sig åskådaren? Ja, i Hildebrands eget huvud vill han nu återupprätta sin egen livsgärning med de i hans tycke många banbrytande filmerna om ungdomar. Men inte är Efendić särskilt intresserad av hans filmografi – inte mer än att det är märkligt hur alla hans olika projekt tycks ha utspelat sig i närheten av unga pojkar. Som korrespondent åt SVT i Asien på sjuttiotalet, senare som regissör men också som uppdragsfilmare åt Karolinska institutets stora aidsprojekt i årtionden.
Låg han med pojkarna? Nej, inte alls.
Är han säker på det? Nja, men en viss sexuell energi fanns där. Och han tog lite på dem.
Sådär ser början på den långa dansen på Efendić terapisoffa ut. Till sin hjälp har hon två starka kort: dels den trettonåring som Hildebrand förgrep sig på under många år som nu träder fram med ansikte och historien om hur detta förstört hans liv. Och dels Hildebrands egna dagböcker.
Bit för bit läggs till detta pedofilliv den ena magstarka detaljen till den andra, inte minst då historien om hur han med en svensk politikers hjälp ”adopterar” en trettonårig thailändsk pojke som får följa med honom till Sverige. När pojken inte svarar på inviterna skickas han tillbaka. Eller när han i dagboken tillstår att den fjortonåring han var så ”förälskad i” som sextonåring nu är för gammal.
Mygga av gubbjäveln är en helt rimlig känsla. Men ännu hellre hade jag sett att historien hade fått vidgas ytterligare.
För det som antyds här är långt mer upprörande än Hildebrands egen sorgliga figur.
Blott antydd är historien om den tidsanda på regissörens sjuttio- och åttiotal som uppenbarligen halvt om halvt möjliggjorde övergreppen. Sådär skulle jag ju inte kunnat göra idag, menar regissören själv.
Och vid sidan av tidsandan ligger den stora tystnaden hos tv-chefer, filmfinansiärer och den politiska maktsfären som stöttade och arbetade med regissören. Fan tro att ingen såg något av detta.