I veckan tillkännagavs nomineringarna till Augustpriset. Reaktionerna på kultursidorna var som de brukar: försiktigt missnöjda. Varför nominerades inte just de titlar som vi på förhand utnämnt till årets Augustvinnare i våra recensioner? Vad hände med de bästa böckerna? Varför är allt en trasa?
Som kollega är jag naturligtvis i allra högsta grad partisk, men jag gladde mig mycket åt nomineringen av GP-reportern Michael Verdicchios dokumentärroman ”Pojken med nallen” i fackbokskategorin. Det är en berättelse som kastar nytt ljus över såväl Göteborg som historieskrivning i stort – och som gör att man inte ser på den här staden med riktigt samma blick som förut.
I ”Pojken med nallen” följer vi funktionsrättsrörelsens framväxt, skildrad genom två göteborgare – aktivisten Åke Martinsson och hans CP-diagnosticerade och rullstolsburne son Ola. Genom dem får vi samtidigt en inblick i institutionen Stretered i Kållered som under större delen av 1900-talet fungerade som vårdhem för barn med funktionsnedsättning. Eller som man kallade det då: ”andesvaga” och ”sinnesslöa”.
Vanföreställningar om att barn med Downs syndrom inte känner smärta. Tvångssteriliseringar presenterade som blindtarmsingrepp
Åke får först rådet att placera sin son på Stretered, men vägrar. Och det som sedan manifesteras i ”Pojken med nallen” är en faders kompromisslösa kärlek till sitt barn. Genom att viga sitt liv åt att Ola ska få samma möjligheter som alla andra bereder Åke och hans medkämpar i den så kallade funkisrörelsen en plats i samhället för alla barn som på ett eller annat sätts dömts ut som icke önskvärda av en högfungerande normativitet.
Och trots att mycket av normsamhällets behandling av dess avvikare redan är känt rent historiskt, kommer flera av Verdicchios arkivfynd ändå som konkreta och omskakande påminnelser om det mänskliga priset: det bortlämnade barnet på Stretered som längtar efter sina föräldrar och gång på gång försöker ta sig hem på en cykel – och blir överkörd. Vanföreställningar om att barn med Downs syndrom inte känner smärta. Tvångssteriliseringar presenterade som blindtarmsingrepp.
Härom veckan ägnade vi på GP i samarbete Göteborgs symfoniker en av våra återkommande kulturkvällar på Konserthuset åt Stretered och ”Pojken med nallen”. Redaktören för GP Historia, Kristian Wedel, kom under panelsamtalet med flera intressanta historiska iakttagelser om institutionernas dubbla funktion under senare delen av 1800-talet och framåt.
Å ena sidan skulle de i någon mening skydda de intagna från omvärlden, å den andra också skydda omvärlden från det som uppfattades som avvikande – och därmed hotfullt.
Och som alltid föder föregivna hot paranoior, som i sin tur måste bearbetas kulturellt.
Också funktionsvarierade har ofta placerats i just denna fålla, som föregivet rysliga företrädare för det obegripliga, avvikande och farliga
Sällan kommer den sortens bearbetning så tydligt till uttryck som inom skräckfilmsgenren. På många sätt fungerar den som en sorts konjunkturell provkarta över samhälleliga nojor inför det avvikande – från karlar i klänning i Alfred Hitchcocks ”Psycho” till äldre, sexuellt utlevande kvinnor i filmer som ”X”.
Också funktionsvarierade har ofta placerats i just denna fålla, som föregivet rysliga företrädare för det obegripliga, avvikande och farliga. Ett berömt filmiskt exempel är den i Sverige länge totalförbjudna Tod Brownings ”Freaks” från 1932, där så kallade cirkusfreaks – kortväxta, rullstolsburna, benlösa – på en gång fungerar som filmens monster och dess protagonister.
Men det antagligen mest slående exemplet är ”Friday the 13th”, en riktigt röten filmserie från 80-talet, stadigt förankrad i en normopatisk fasa inför dem som förr kallades för missbildade och förståndshandikappade. Till följd av vuxenvärldens ovarsamhet drunknar där den funktionsnedsatte pojken Jason Voorhees i en sjö vid ett sommarläger, återuppstår som hämnare och återkommer sedan i film efter film som utommänsklig mördare.
Med tiden kommer Jason att utgöra ett slags övernaturligt förkroppsligande av majoritetssamhällets neurotiskt färgade fördomar om normavvikare: deformerad, oberäknelig och stum. Kraftigt byggd, sjukligt våldsam, i gränslandet mellan djur och människa. Ett fullkomligt likgiltigt kaos omöjligt att försvara sig mot när det väl släppts lös. Därför måste Jason om och om igen fångas in, fjättras och dödas vid filmernas slut.
Det intressanta är att det just denna vecka kommit en ny serie som vänder upp och ner på grundpremissen i ”Friday the 13th”. I ”Crystal lake” på HBO, som är en prequel till filmerna, får vi följa Jasons mor – tillika mördare i seriens första film – Pam.
Det är en kvinna vars främsta bevekelsegrund visar sig vara just kärleken till ett annorlunda barn – och sitt försvar av den. När Jason går under ger hon sig därför ut på en bloddrypande hämndrunda, dels mot dem som är att beskylla för sonens död, dels mot de krafter i hennes förflutna som lade förutsättningen för tragedin.
Det verkligt märkliga är att man känner så starkt för Pam. Hennes son fick aldrig en chans, släpptes inte in i gemenskapen och dömdes till evigt utanförskap också hinsides. Klart att hon vill ge igen.
Det är ett skräckdrama som försöker blotta den andra sidan av den etablerade berättelsen
Därför kan man i henne ofta skymta en metaforisk – och naturligtvis mycket hårdragen – revolt inför det teknokratiska, gränsbevakande och omänskliga samhälle som präglade även de första decennierna av funktionsrättskampen, driven av föräldrars förtvivlan och kärlek.
Det är ett skräckdrama som försöker blotta den andra sidan av den etablerade berättelsen. En subversiv hämndfantasi som jag inbillar mig, också i våra dagar, sekundsnabbt farit genom skallen på många anhöriga inför samhällets utestängningssjuka och besked om, säg, indragen färdtjänst.
Naturligtvis med en hel del splattereffekter och melodramatiska inslag tillagda, och med fiktionens behöriga avstånd från alla verkliga politiska konflikter. Så är det ju också vad vi har skräckgenren till i maktlösa stunder.
Vill man däremot läsa om de sanna hjältarna, de som faktiskt förändrade samhället på riktigt, är ”Pojken med nallen” en bra början.