Gunnar Strömmer är på mycket gott humör när han går upp på Studentaftonscenen i AF-borgen i Lund. Salen är fullsatt. Det är varmt på gränsen till svettigt redan från början.
Men en och en halv timme går ändå snabbt. Den moderata justitieministern är ju så charmig, har så lätt för att locka åhörarna till skratt trots det allvarliga ämnet:
Tidöregeringens ”paradigmskifte” i kriminalpolitiken, i rättspolitiken, genom de reformer som regeringen själv kallat ”den mest omfattande omläggningen av det svenska straffsystemet sedan brottsbalken antogs på 1960-talet”.
Annorlunda uttryckt: den mest repressiva rättspolitik Sverige skådat i modern tid.
När statsminister Ulf Kristersson (M) läste upp sin första regeringsförklaring den 18 oktober 2022 och det stod klart att justitieministern skulle heta Gunnar Strömmer var det många moderater som andades ut.
Här var en person djupt rotad i sitt liberala grundackord – Strömmer hade ju för sjutton grundat Centrum för rättvisa, en ideell organisation uttryckligen till för att begränsa statens makt över den enskilde, värna individens rätt till integritet. Och 2013 dessutom utsetts till Årets svensk av tidningen Fokus, med motiveringen: ”Med ett konsekvent fokus på individens rätt har han stärkt rättsmedvetandet i hela landet.”
Om någon skulle han kunna stå emot högernationalisternas repressiva instinkt, tänkte många. Se till att Sverigedemokraterna hölls på mattan och de hårda tagen inte övergick i järngrepp.
Facit, efter fyra år:
Längre och hårdare straff, som på sikt kommer att leda till att Sverige sällar sig till länder som USA, Ryssland, Belarus och Turkiet när det gäller fängelsepopulation. Sänkt straffbarhetsålder. Anonyma vittnen. Visitationszoner. Vistelseförbud. Hemlig dataavläsning. Preventiv avlyssning utan konkret brottsmisstanke. Ansiktsigenkänning med AI i realtid. Och så vidare.
Det mesta hårt kritiserat av såväl remissinstanser som Lagrådets tunga jurister, forskare och civilsamhällesorganisationer. Och av Gunnar Strömmers eget Centrum för rättvisa, vars chef Fredrik Bergman Evans tidigt varnade för utvecklingen i en intervju med Svenska Dagbladet (4/11 2023):
”Jag tror att de allra flesta människor just nu stödjer en politik som innebär mer övervakning, mer kontroll, mer kartläggning. För att man är rädd. När man känner sig otrygg är det väldigt enkelt att man kastar ut de här andra värdena som bör finnas i vågskålen, nämligen rättssäkerhet och personintegritet.”
Men expertis är en sak, meddelade Gunnar Strömmer från scenen i AF-borgen. Folkets vilja, däremot, är en annan och det är den han tar fasta på och är uttolkare av. Han lyssnar ju bara på människorna han möter, de medborgare som stannar justitieministern på gatan och tackar honom för det höga tempot. Inte minst brottsoffren och deras anhöriga.
”Det finns så många schabloner i debatten. Många kan tycka starkt i dessa frågor, men meningsmotståndarna befinner sig ofta långt ifrån miljön där det extrema våldet utövas”, påstod Strömmer.
Som att dessa ”tyckare” – jurister och experter – är irrelevanta, som att justitieministern är den enda som vet vad ”folket” vill ha.
I trevlig ton, på mjuk ångermanländska, visar Gunnar Strömmer denna kväll prov på just de två saker som Jan-Werner Müller, professor i statsvetenskap vid Princetonuniversitetet, lyfter fram i essäboken Vad är populism? (2016) som mest utmärkande för populism.
Att hävda att det finns en konflikt mellan experter, ”eliten”, och folket, och att säga sig vara den enda legitima uttolkaren av detta folks sanna vilja.
Under samtalet på Studentafton bedyrade Strömmer att det är just för att värna flertalets friheter och rättigheter som andras friheter och rättigheter måste begränsas. Därmed står repressionen inte heller i motsats till det liberala grundackordet, verkar justitieministern mena; snarare är den en förutsättning för att människor ska kunna leva fritt.
Ett slags nyspråk där ordens innehåll byter plats: frihet kräver repression, rättigheter ska värnas genom tvång. Den som inte håller med, som försöker syna språket? Den stämplas som verklighetsfrånvänd.
Fast det är inte främst det här som det surras om när studenterna senare tumlar ut i den småregniga Lundakvällen.
Istället: hur värt det var att lägga 140 kronor på en politiker som genuint verkar tycka att det är roligt att vara ute och träffa folk, som inte ville att publikfrågorna skulle ta slut, som man gärna hade pratat mer med över en öl eller två (mycket värt, som det lät).
”Han tar väl över efter Ulf?”, säger en kille till sin kompis medan de kränger på sig jackorna på väg ner mot Lundagård. Det låter mer som en önskan än en fråga. Eller rentav en självklarhet.
Veckans tips
Trofé av Gaea Schoeters
Storviltsjägaren Hunter White misslyckas med att skjuta det sista djuret i The big five – noshörningen. Men det finns ju ett sjätte ”djur” att jaga, en människa. Bland det bästa jag läst i år. (Ersatz)
Trumps besatthet av manskroppar
Har USA:s president drabbats av gay dementia? Under kampanjmöten inför mellanårsvalet återkommer Donald Trump ständigt till manskroppen, hur han ”beundrar” rövar, känner på muskler, spanar in käklinjer. Assman-in-chief, som CNN-ankaret Andersson Cooper konstaterade.
No bad memories av The Avalanches
31 låtar som motar bort höstrusket. Pärlan? Nummer 28, Our love is alive.