Färre oroar sig för brottsligheten i samhället. Det visar den senaste NTU, Nationella trygghetsundersökningen från Brottsförebyggande rådet. Det är en positiv utveckling som sammanfaller med att skjutningarna och det gängrelaterade våldet minskar.
Men samtidigt som den allmänna oron för brottslighet minskar är oron för att utsättas för sexuellt våld fortfarande utbredd bland kvinnor. I NTU 2026 uppger ungefär var femte kvinna att hon ganska eller mycket ofta oroar sig för att utsättas för våldtäkt eller andra sexuella angrepp, bland unga kvinnor i åldern 20–24 år är andelen 46 procent. Bland männen är motsvarande andel ett par procent.
En stor andel av kvinnorna anpassar sina liv på olika sätt för att hantera oron. Ungefär 30 procent av kvinnorna uppger att de ofta har valt en annan väg eller ett annat färdsätt på grund av oro för brott, bland kvinnor i åldern 20–24 år gör varannan det. Bland män är motsvarande andel 12 procent. Mönstret är inte nytt. Kvinnor har under lång tid rapporterat större oro för brott än män och begränsat sina liv i större utsträckning.
Den stora skillnaden mellan män och kvinnor när det gäller hur trygga de känner sig riskerar att hamna i skymundan när samhällsdebatten domineras av dödligt våld kopplat till kriminella gäng.
När den grova våldsbrottsligheten minskar finns det skäl att rikta större uppmärksamhet mot de trygghetsproblem som länge har begränsat kvinnors vardag.
Forskning har visat att kvinnors rädsla för brott är nära förknippad med rädslan för sexuellt våld. Det brukar beskrivas som the shadow of sexual assault hypothesis. I en studie som jag och min kollega Anna-Karin Ivert publicerade 2019 fann vi att både rädsla för våldtäkt och sexuella trakasserier bidrog till att förklara skillnaderna mellan kvinnors och mäns oro för att utsättas för brott.
Rädslan för sexuellt våld kan alltså påverka hur trygga kvinnor känner sig mer än oron för själva sexualbrottet. Den som vill förstå och minska kvinnors otrygghet måste ta det på allvar.
Nationella trygghetsundersökningen visar inte hur stor del av de anpassningar kvinnor gör i sitt beteende som beror på oron för just sexuellt våld.
Men tillsammans med tidigare forskning visar NTU varför det är viktigt att uppmärksamma sambandet mellan kvinnors oro för sexuella övergrepp, generell otrygghet och deras möjligheter att röra sig fritt.
Att välja en annan väg hem, undvika vissa platser eller avstå från aktiviteter kan framstå som vardagliga försiktighetsåtgärder. Men när sådana anpassningar är betydligt vanligare bland kvinnor än bland män behöver frågan ställas: Vad innebär det för jämställdheten?
Det offentliga rummet – platser och miljöer i samhället som människor ska kunna använda och vistas i – ska vara tillgängligt för alla. Men tillgång handlar inte bara om den formella rätten att vistas på en plats, utan också om möjligheten att använda det offentliga rummet och delta i samhällslivet utan att begränsas av rädsla. När kvinnor i betydligt större utsträckning än män behöver anpassa sina liv på grund av oro för brott handlar det därför inte enbart om trygghet, utan om jämställdhet och frihet.
Framgång i det brottsförebyggande arbetet måste mätas inte bara i minskad brottslighet och minskad oro, utan också i ökad frihet. Därför bör kvinnors rörelsefrihet och oro för sexuellt våld få större betydelse när brottsförebyggande insatser utformas och följs upp. Avgörande är inte bara om Sverige har blivit tryggare, utan om kvinnor (särskilt de yngre) har fått större möjligheter att leva och röra sig på samma villkor som män. Så länge möjligheterna är ojämlika kvarstår ett demokratiproblem som politiker, forskare och medier behöver uppmärksamma mer än idag.
SKRIBENTEN
Caroline Mellgren, biträdande professor i kriminologi vid Malmö universitet
Vill du också skriva på Aktuella frågor? Så här gör du.