För mig är ”Oktoberdikter” den viktigaste boken i Lars Forssells författarskap. Jag upptäckte den av en slump i tonåren. Och sedan dess lämnar han inte min sida. Den kretsar kring Lenin och ryska revolutionen och kanske är det Forssells kulmen som rolldiktare, skriver poeten Athena Farrokhzad.
Ett halvår före sin åttioårsdag, den 27 juli 2007, dör Lars Forssell efter en längre tids sjukdom. Under nästan sextio år, sedan debuten med diktsamlingen ”Ryttaren och andra dikter” 1949, har han varit en central gestalt i det svenska kulturlivet, älskad för sina dikter, men också en hyllad översättare, dramatiker, låtskrivare och manusförfattare. När poeten och litteraturvetaren Anders Olsson intar hans stol i Svenska Akademien slår han fast att Forssells poesi går till storms mot genrernas tyranni och blir till genom en blandning av röster och tonfall: ”Sublimt och burleskt, högt och lågt står där sida vid sida.”
Forssells bortgång renderar runor i alla stora tidningar. Men med undantag för Aftonbladet nämner ingen samlingen ”Oktoberdikter” från 1971. För mig är det den viktigaste boken i hans författarskap. Jag upptäcker den som tonåring, på det sätt jag hittar till nästan all poesi som blir betydelsefull: av en slump. Praktiskt taget samtliga raster under gymnasieåren tillbringar jag på skolbiblioteket. På måfå drar jag ut diktsamlingar ur hyllan, läser dem, memorerar rader, tvingar andra att lyssna till dem. En dag har turen kommit till Lars Forssell. Och sedan dess lämnar han inte min sida.
Omslaget till ”Oktoberdikter” pryds av en bild på den ryske revolutionären och marxistiske tänkaren Vladimir Lenin, som tillsammans med bolsjevikpartiet griper makten i oktober 1917 och blir Sovjetunionens första ledare. I sex sviter är revolutionen själv, dess nödvändighet, utmaningar, kritiker och språkbruk, diktens tema, ömsom på rim, ömsom i brandtal förlagda till ledarens mun.
Trots att ”Oktoberdikter” utkommer under sjuttiotalet, det decennium som mer än något annat associeras med politisk poesi, landar den i ett litteraturklimat som är märkbart besvärat av dess ideologiska utgångspunkter. I Svenska Dagbladet kallar kritikern Åke Janzon boken för författarens ”kanske finaste verk som lyriker”, men skriver samtidigt: ”Hur mycket jag än kan känna mig delaktig i Lars Forssells dåliga samvete och sympatisera med hans kritik av de orättvisa villkor som präglar världen, har jag svårt att förstå den lätthet med vilken han identifierar sig med de revolutionära idealisterna.” Olof Lagercrantz, som också han lovordar boken, skriver i Dagens Nyheter att samlingens vackraste dikter ”är de som är minst bestämda till sin innebörd”.
För mig är det tvärtom. Det är just den distinkta innebörden som drabbar mig. Forssell gör inte som svensk poesi brukar, han hävdar inte något för att strax därefter gardera sig genom en mångtydighet som underminerar utsagan. Hans dikter är tvärtom fast förankrade i sin hållning, de flackar inte med blicken. I stället ser de sin läsare rakt i ögonen, hävdar något och är beredda att gå en eventuell storm till mötes. Det är första gången jag kommer i kontakt med en sådan poetisk principfasthet. Ingenstans, varken förr eller senare, har jag sett den så tydligt artikulerad på dessa breddgrader.
Det storartade med Forssells förhållningssätt till sin revolutionära protagonist är att han tror på Lenins övertygelse. Han förblir lojal med dess vision om en ny världsordning, utan att vare sig fetischera eller förlöjliga den. Lenin själv är ansatt av tvivel, han förnekar inte kampens fallgropar, samtidigt som han fortsätter att hävda dess ofrånkomlighet. I sex sviter låter Forssell honom komma till tals, stundtals vresig, stundtals spjuveraktig, alltid uppfylld av revolutionär rättfärdighet.
Under många år släpper jag inte på allvar in en människa i mitt liv utan att först läsa ”Oktoberdikter” högt för henne. Det är ett slags test, en mätning av motpartens lyriska sensibilitet: Förstår du storheten i denna ljudupprepning, det svindlande i denna liknelse? Hör du hur existensen imploderar i denna retoriska fråga? Men det är också ett ideologiskt prov: Är du verkligen den revolutionär du utger dig för att vara? Om ja, vad är ditt svar på de avgörande frågor man ställt och kommer att fortsätta ställa till oss?
Trots omslagets känsla av idolporträtt hemfaller ”Oktoberdikter” aldrig åt personkult. Sorgesånger om revolutionens martyrer ger Forssell inte mycket för. Det finns i själva verket inget han avskyr mer. Döda är för gamar, skriver han. Han föredrar det levande fiaskot framför ett dött eftersom det har den obestridliga fördelen att det lever. För mig, en tonårig socialist med lika stor fascination som skepsis inför berättelser om hjältemodiga män i vänsterns historia, är det avgörande läsning. Det formar min syn på nostalgin som en i grunden reaktionär företeelse, en lyx för dem som inte – likt den globala arbetarklassen – har kniven mot strupen.
Kanske är ”Oktoberdikter” Forssells kulmen som rolldiktare. Här lever han sig in i Lenin, iklär sig hans blick och röst, på samma sätt som han tidigare gjort med vitt skilda karaktärer så som seriemördaren Marcel Petiot och koreografen Vaslav Nijinskij. I en recension av boken konstaterar författaren Agneta Pleijel att det inte finns någon som ”lika ogenerat kan vandra ut och in i människorna, levande och döda, och viska eller ropa genom deras munnar så att man tror sig höra mänskligheten tala”.
Men Lenin är inte vilken historisk karaktär som helst, vars skepnad man ostraffat kan anta. I sin samtid väcker boken frågan om vem som egentligen för ordet i dikterna. Är det Vladimir själv? Är det författaren Lars Forssell? Och hur ser deras relation ut? Flera kritiker frågar sig vilken roll en svensk poet egentligen spelar i de ryska proletärernas revolution. Generationskamraten Bo Setterlind skriver till och med en svarsdikt med titeln ”Till en oktoberpoet”: ”Också du är, naturligtvis, / liksom överlöparna, misstänkt / – för makthunger, / Och minns: att Lenin varnade proletärerna / för alla ombud / från den icke-proletära klassen!”
På detta svarar en irriterad Lars Forssell: ”Lenin i mina Oktoberdikter är inte jag. Det vore en förmätenhet som inte ens en 'borgerlig individualist' kan tillåta sig. Hela förutsättningen för läsningen av Leninsviten är – och det har nästan alla mina vänliga kritiker missat – att man ser Lenin som en person som dog 1924 efter att ha genomfört en revolution som skakade världen. Och som dog full av hopp och tillförsikt men också – enligt så många källor – fylld av en gnagande oro för att hans verk kunde gå fel, att hans dröm om en proletariatets, en folkets diktatur så lätt kunde vändas i en enda persons grymma diktatur och herraväldet av en byråkrati, lika trög, självisk och oblidkelig som den under tsar Alexander.”
Att med historien som facit förvalta denna tillförsikt och ge den poetiskt uttryck är kanske diktsamlingens viktigaste bidrag. Eller som Forssell själv skriver: ”Att vara trogen det revolutionära projektet och samtidigt uthärda vissheten om att historien inte har någon given utgång. Att varje språng är en risk. […] Praktiskt taget ingenting av Lenins avsikter har förverkligats i dagens Sovjet. Men hans på Marx grundade dröm […] finns ändå kvar. I hans tal och skrifter. I biografierna om hans person. I själva luften. Och det är om denna dröm som mina Lenindikter, hur bristfälliga de än är, handlar.”
Språkets roll för att upprätthålla – eller över huvud taget kunna föreställa sig – denna dröm, är avgörande för Forssell. I diktsamlingen kritiserar han föreställningen om att revolutionens teori är värd mer än dess praktik. Tvärtom, skulle han nog hävda, förstår ingen marxistisk filosofi bättre än den som bokstavligen erfar motsättningen mellan arbete och kapital i sin kropp. Eller som hans föregångare Vladimir Majakovskij – den enda andra poet jag känner till som ägnat Lenin en diktsamling – skriver: ”Till den röda fanan / drogs vi i massor / av hungerdagar / och vanvettigt slit. / Varenda volym / av Marx / slog vi upp / som man slår upp / fönsterluckorna hemma / men utan att läsa / förstod vi snabbt / på vilken sida vi stod / och vilka som var våra vänner. / Det var inte Hegel / som lärde oss vår dialektik” (översättning Gunnar Harding och Bengt Jangfeldt).
Lenin i ”Oktoberdikter” omfattar denna syn, samtidigt som han understryker teorins betydelse för politisk organisering: ”Jag måste använda ord när jag talar till er!” Byggarbetsplatsen har sina begrepp och revolutionen sina. Den som gör anspråk på verkligt förändringsarbete måste eftersträva precision, oavsett om hennes material är stål eller språk.
Liksom den socialistiska strävan som vet att dess motsats är barbari tar sig Forssells ord de friheter de behöver för att säkerställa sin triumf. De insisterar, tvekar, skämtar, grälar, upprepar sig och konstaterar: ”Det finns inga skäl för optimism / Det finns inga skäl för pessimism / Det finns skäl för revolution”. De etsar sig fast som hammarslag. Sedan årtionden stakar de ut takten varje gång jag går i ett demonstrationståg. Och allt pekar på att de kommer att fortsätta göra det länge än. I alla fall fram till nästa oktober.
Athena Farrokhzad är författare och kritiker i DN Kultur
Texten är ett förord till Lars Forssells ”Oktoberdikter” (1971) som ges ut på nytt i Nirstedt/litteraturs poesibibliotek i juli.