Tidigt på morgonen låg Umeå insvept i ett trolskt dis.
Perfekt, tänkte jag.
Släpp lös det dimhöljda Tegs gorillor.
Runt lunch, när öltapparna slog upp ögonlocken, tog det inte många minuter innan man kunde se de gröngula vittrorna komma tassande på gator och torg.
Det är något visst med stora matcher och hur stadens vibrationer kan avslöja att någonting särdeles är på gång.
En uppmärksam kan se det i stegen som tas, hur de tas, om de är bestämda eller lätta, hur hårt halsdukarna är knutna, om blickarna brinner eller bara flackar oroligt hit och dit.
Jag gick en sväng i Umeå och noterade hur en äldre herre, som mötte en yngre man med en svartgul halsduk, fick syn på färgkombinationen och låtsasnös så högt att ett 100-tal personer stannade upp och undrade om det var ett flyglarm som gick.
En markering.
Det är svårt för en utomstående att förstå hur stor en ishockeymatch kan vara.
När Björklöven nu, för första gången sedan 1988 i högsta serien, för första gången sedan 2007 i en tävlingsmatch, återigen skulle möta ärkerivalen Skellefteå var man tvungen att stanna upp och tänka till.
Kanske lappa till sig själv i ansiktet för att haja till.
Hur lång tid sa du att det hade gått, sa du?
Jo, de som väntat på den här matchen, de hade väntat så länge att de hunnit bli vuxna, gamla.
De som var barn senast de gick på den här typen av match gick nu med sina egna barn.
Eller barnbarn.
Det är inte bara lång tid som har gått sedan sist.
Livet har rusat på.
Kanske iväg.
Kan berätta någonting om livet
En god vän till mig, född 1976 som håller på Löven, skrev ett sms.
“Har väntat och drömt om den här dagen sedan jag var tolv. Och nu får jag gå med mina barn. Jag väljer glädjen idag. Känner mig helt lugn. Vi är tillbaka. Allt att vinna.”
Det var inte likt honom.
Jag kände viss oro.
Kan ett SHL-avancemang förändra en man på detta sätt, eller har han gått med i en religiös sekt uppe i Lövånger?
Någon timme senare, klockan var strax efter 13, skrev han igen.
“Helvetet. Nu satte kräknervositeten in.”
Han är tillbaka, tänkte jag.
En ishockeymatch är ibland bara en ishockeymatch.
Ni vet, Almtuna-Östersund, Brynäs-Rögle eller Tyringe-Troja.
En tisdag eller onsdag.
Men så finns det ishockeymatcher som ibland kan berätta någonting om livet.
Halva ens liv.
Hela.
Den här matchen var en sådan.
Och för de som väntat längst och längtat mest gick det käpprätt åt helvete.
38 år, och så var allt över på 25 sekunder.
Obarmhärtigt olustigt.
Det var otäckt
Skellefteå kom ut och spelade en ishockey som påminde om den Sovjetunionen spelade när de var som bäst på 80-talet.
De gjorde lite som de ville, när de kände för det.
0-2 efter 1,5 minut, ett av målen i numerärt underläge.
Som att det inte spelade någon roll hur många – eller få – spelare de fick ha på isen.
En bit in i andra perioden var skottstatistiken 7-31, de regerande svenska mästarna trivdes i matchen, flippade pass i offensiv zon, vände på kontring genom att bara trycka till lite extra när de kände för det.
Pär Lindholm var under stunder bedårande läcker att vila ögon och öron på.
Som en toccata av Bach.
0-5 efter två perioder.
Som kunde varit 0-9.
Stämningen i ladan på Teg var god precis före nedsläpp, folk stod upp och hoppade så att läktarsektionen ovanför mig gungade.
Jag tittade upp och såg den bärande stålkonstruktionen vaja.
Det var otäckt, men det var... det.
Efter två perioder började folk röra sig hemåt.
Av allt det där under 38 år uppdämda fick vi inte se eller höra mycket.
Det kändes som att man under en längre tid förberett sig för att åka till Japan och se ett aktivt vulkanutbrott på nära håll, och det enda som hände var att TV4:s Lars Lindberg tände sin klotgrill.
”Allsvenskan, allsvenskan”
Skellefteå, den lugna, bekväma, trygga och så alldeles perfekta och på gränsen till prudentligt ombonade ishockeyföreningen, borstade undan vissna löv sårande enkelt.
Att de var vassare på allt kunde nog de flesta köpa, men att inte hemmalaget bet ifrån på ett bättre sätt, satte emot, till, med ett tjuvnyp, ett försök till att få igång någonting, någon form av fysisk markering, närvaro, sved hela vägen in i märgen och själen på folk som väntat på den här matchen.
Någonting.
Ett matchstraff, åtminstone?
För vad som helst.
Nej.
De gröna lade sig i stället platt på rygg och gav sprattlande upp på ett förödmjukande sätt.
De svek inte bara sig själva, utan en hel stad och alla förväntningar som genom åren inhysts i den.
Fy fan vad tufft.
“Allsvenskan, allsvenskan, allsvenskan” skanderade de tillresta från Skellefteå, och en och annan från Umeå tänkte nog att Bofors hemma en fredag kanske inte var så dumt ändå.
När allt var över stod det 1-8 på tavlan och vi kastades 20 år tillbaka i tiden.
Då, 2006, var Skellefteå klara för kvalserien och mötte Björklöven som behövde en seger för att följa efter.
Utan att ha någonting att spela för vann Skellefteå med 7-0 och mellan den andra och tredje perioden gick supportrarna ut i katakomberna och snodde ihop en banderoll som löd:
BE OM NÅD.
Björklöven är tillbaka, de har spelat ett derby mot Skellefteå igen, men det blev inget slag om Västerbotten den här gången.
Det blev en form av förnedring och underkastelse.
Löven borde inte be om nåd, utan om ursäkt.
Ingen har varken ork eller tid att vänta i 38 år till.
Livet pågår, och det går snabbt.